Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Om förvärfvade egenskapers ärftlighet, af E. V—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
(d. v. s. i fortplantningscellerna uppstående) plusvariationer i
detta organ gynna djuret i kampen för tillvaron och
följaktligen genom naturligt urval uppehållas och med hvarje
generation framdrifvas. Likaså kan ett organs förkrympning och
försvinnande bättre förklaras genom selektionsläran än genom
att antaga förvärfvade egenskapers ärftlighet. Antingen har i
sådana fall ett organ till följd af förändrade förhållanden
blifvit till skada för djuret, och i så fall är hvarje minusvariation
till gagn och således föremål för naturliga urvalet
verksamhet. Så är t. ex. fallet med vingarnas förlust hos skalbaggar
ute på oceaniska öar, där vindarna med lätthet skulle drifva
lätta flygfän ut i hafvet; sa är nog också förhållandet med
mullvadens och andra underjordiska djurs ögon. Eller också
kan ett organ till följd af omständigheterna blifva alldeles
värdelöst för sin ägare utan att vara till direkt skada, så t. ex.
ögon hos insekter, kräftdjur, fiskar, amfibier, som lefva
i underjordiska grottor. För att kunna förstå dylika fall, måste
vi tänka på, att det naturliga urvalet ej blott fixerar
nyupp-stående förmånliga variationer, det upprätthåller också de gamla,
i det att alla skadliga variationer utränsas. Blir ett organ,
som förut af naturens urval hållits på en viss höjd, plötsligt
gagnlöst för djuret, slappas det naturliga urvalets uppehållande
hand, minusvariationerna afskiljas icke, och organet sjunker
småningom men säkert. Detta upphörande af selektionens
konserverande inverkan kallas af Weismann panmixi. Till
denna kategori hör t. ex. de civiliserade människornas
medfödda närsynthet, som man eljest velat betrakta såsom arf af
förvärf. Då människan inträdde i kulturstadiet, blef vildens
skarpa syn ej längre behöflig för uppehället, äfven
minusvariationerna blefvo fortplantade, och ett sjunkande i synförmågan
blef oundvikligt.
En annan grupp af karaktärer, till hvilkas förklaring
hypotesen om förvärfvade egenskapers ärftlighet spelat en
stor rol, är instinkternas. Instinkter äro ärfda vanor, har
man sagt. »Jag kan alldeles icke erkänna detta, utan tror
att alla instinkter uppstå endast och allenast genom selektion,
att de icke förorsakas genom öfning under lifstiden utan
genom variationer i tröplasmat» (Weismann). Med fröplasma
(Keimplasma) förstår Weismann de ärftlighetsbärande
elementen i fortplantningscellen.
Den instinktmässiga fruktan för fiender t. ex. har
uppkommit genom att de räddare individen oftare än de
sorglösa öfverletde och fingo fortplanta sin egenskap. »Den unga
rapphönshunden, som ännu ej känner ett skotts verkan,
springer fram att apportera bytet vid skottknallen, ej emedan
han af sina föräldrar ärft idéassociationen: skott—byte, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
