Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - På höjden af lifvet, af Ernst Ekman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35i
På höjden af lifvet.
Det är ledsamt att icke vi skola för åldras tillsamman.
Att leka sitt lif ända tills aftonen skymmer och sakta, sakta
hand i hand glida in i de stilla tysta fridens timmar, som
hvila därborta en fotsbredd ofvanför horisonten. Att vara
ett i den brusande lifsglöden och sedan smälta tillsamman i
den stora resignationen, när hösten
i våra lockar skakat ner
den snö som aldrig smälter mer
och aldrig vänder om.
Det är icke riktigt helt med den varma
ungdomskärleken, när den icke får sin gloria i den gemensamma lyckliga
ålderdomen. Det är två rankor som slingra sig samman i
gemensam grönska; men när hösten kommer och bladen falla
af och klängena vissna, då blir det synligt om
sammansling-ringen var värklig, var stammarnas, icke blott de vissnande
klängenas, eller om kanske ingen sammansfingring alls varit,
utan stammarna blott vuxit jämnsides under hvarandras
grönska.
Jag kan ej säga dig, huru stor min smärta är att jag
icke, när vår lefnads stilla hälgmålsklämtning ljuder, skall få
sluta dig till af hälgdagsstämning och höstkänslor svällande
hjärta och med tårar i ögat hviska dig:
Haf tack för det du bördan drog
i dagar och i år!
Haf tack för hvarje gång du log
cch sväljde ned din tår!
Gud signe dig, som så förstod
att vara arm och glad och god,
gud löne allt ditt tålamod
som läkte många sår!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
