Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - På höjden af lifvet, af Ernst Ekman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352
Den stunden vore heligare än den första kärlekstimman.
Jag gråter af saknad efter den stunden. Ty den skall jag ej
upplefva.
Du vet ju att det längsta jag kan bjuda dig är tre fyra
lustrer, snabba som en kärlekslycka. Se jag var gammal
som en hvilken drömt ut sina drömmar och lagt sig att rufva
öfver lifvets smärta. Se våren och sommaren hade brusat
förbi medan stadskvalm och bokdamm flåsat in i mina
lungor och gjort mitt blod svart och tungt. Och när jag kom
ut i naturen, låg höst öfver vidderna. Se naturen var arm
och hjälplös, det var rått och dimmigt och kusligt och
stormarna lekte ej, när de bröto lös i oktoberfrihet. Men äfven
i oktober kunde solen skina och himlen le.
Förtviflade träd sträckte sina arma grenar i höjden och
offrade hvad de ägde i bön om en timmes välsignelse; men
oktoberhimlen var hög och blå och glänste och log, och
trädens böner föllo som gula löf mot jorden. Se midt i mitt
oktoberlif kom du, och solen log däruppe så hjärtevärm ande,
så innerligt upplifvande. Då satte jag mig ned och kände
värmen strömma mig genom kroppen. Och musklerna
började svälla som frön i jorden och en af mina utdrömda
drömmar kom tillbaka och närverna, som slappnat som uppblötta
fiolstränger, spände sig och det klang musik i mitt öra. Och
jag reste mig upp i kraft och slöt dig till mitt hjärta och
kysste dig. Och vårens drömmar, alla de svunna utdrömda
drömmarna kommo igen, och smärtan rullade ihop sig som
en papyrus. Och mitt lifs visare stannade och vred sig sakta
tillbaka. Och från mitt oktoberlif skred jag vid din sida
tillbaka till september och sommar och sol, ungdom och
grönska. Och jag lefde mitt sommarlif så intensivt som
mannen söker tillgodogöra sig något han försummat i
ungdomen. Med dig älskade jag, för dig verkade jag, i dig lefde
jag och du var kraften och värmen i mitt lif. Och rundt
omkring mig blomma de vissnade blommorna åter upp och
gå i knopp, och mitt lifs visare rör sig sakta tillbaka hän
emot den hvälfvande vårens verklighet. Redan hör jag
näktergalens sång, som slutar vid midsommar, och rosor blomma
vid min stig.
Du som väckte mitt lif och vände det hän mot okända
vidder, du hvars kärlek tog mig ur den djupa skumma
dalen, där redan snö fallit, och ledde min bana mot solen, ned
emot söderns den varma brusande våren — se jag har varit
gammal och blifvit ung. Men ungdomen är kort och jag kan
blott bjuda dig tre fyra lustrer, snabba som en kärlekslycka.
Se hän emot våren kan du föra mig, men den vintern
bortom våren tillhörde våra föräldrar och till ännu ett lif framåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
