Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dramatiska och lyriska Röntgenfotografier, af Fru Louise ****. VI—VII - VII. Fru Ellen Hartmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3’63
i stjärnorna för henne, att hennes lott är att lysa, afundas
och beundras som få, men att hon i gengäld har att försaka
den oegennyttiga kärlek, den hemmets stilla lycka, som är
det dyrbaraste en kvinna kan vinna. Man kan inte nå allt.
Somliga ha allt annat afundsvärdt, men få i detta hänseende
nöja sig med surrogat eller kortvariga illusioner. Det är
ock kanske ett konstens, ett societetslifvets offerväsen. Eget
är det emellertid, att hon aldrig skall ha riktig tur i sådana
ting, och det är ganska underligt att hennes kalla kloka
praktiska förstånd och psykologiska instinkt tyckas alldeles vägra
att göra tjänst på ett sådant område.
Somliga människor ha emellanåt ingenting emot att läsa
psykologiska romaner. Så är det åminstone fallet med mig
och jag läser gärna andra romaner också. Därför och som
habituée i teaterkretsar har jag intresserat mig högst
ofantligt för detta afsnitt af fru H:s lif, som verkligen gör skäl
för namnet roman. Jag misstänker, att denna roman varit
icke blott mycket psykologiskt märklig och lärorik, utan ock
haft sina dramatiskt spännande moment, liksom den ock
borde kunna ge stoff till åtskilliga små tids- och
klassmålningar. I alla händelser skulle det vara ytterst intressant att
känna den i dess intimare detaljer. Men äfven med det lilla
man nu vet, huru fadda och banala äro icke mot denna
roman de flesta små noveller och aventures som fylla andra
skådespelerskors lif. Hon satte allt på ett kort. Vare sig
man vinner eller förlorar, så är det något oerbördt spännande.
Jag minnes så lifligt, som om det vore i går, den
majdag 1891, då det kom ut i staden att Dramatiska teaterns
förnämsta aktris brutit kontrakt. Det var förfärligt shocking
i alla afseenden, icke minst med hänsyn till de egenartade
moraliska och korrekta åskådningsformer, som äro
sanktionerade inom de sällskapskretsar och den teater hon dittills
tillhörde. Men det var ock en viss ironisk nemesis, som
träffade samtliga dessa och icke minst henne själf. Ty
knappast någon annan kunde rynka mera försmädligt och
öfver-lägset på sin lilla näsa eller undra mera bekymradt öfver
hvad societeten skulle säga, än just fru H. i fråga orn äfven
mycket harmlösa inkorrektheter eller t. o. m. sådana saker
som inte alls voro att klandra. Edukationen inom
äktenskapet och societeten hade lyckats att i det afseendet bibringa
henne en ganska utpräglad parvenüeartad »brackighet», som
naturligtvis i grund och botten måste vara oförenlig med
hennes friska djärfva humör och saftiga temperament. Men
hon har å andra sidan alltid lidit af en viss benägenhet att
attrapera jargonen bland sin tillfälliga omgifning och sådant
straffar sig.
Lika lifligt minnes jag ock den kväll och den stund, då
vid Cocquelins-turnéns första representation pa nuvarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
