Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dramatiska och lyriska Röntgenfotografier, af Fru Louise ****. VI—VII - VII. Fru Ellen Hartmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
operan madame Ellen Hartmann visade sig där uppe vid
fonden till vänster. Mycket låg emellan dessa två dagar. Men
den energi och spänstighet samt det intellektuella mod, som
manifesterat sig under mellantiden, var och förblir något
stor-artadt och beundransvärdt. Att vara så slagen till marken,
så nedgången till förtviflan och modlöshet, så hånad och
pro-skriberad och ändå återvinna kraft och mod att arbeta och
tränga sig fram, det gör sannerligen inte mången efter, och
det utomordentliga förringas icke däraf, att energien
nödgades af förhållandena att till en del rikta sig på det för en
nordbo aldrig i tiden realiserbara eller att på en pariserscen
bli en verkligt naturaliserad dramatisk konstnär. På denna
hennes energi, en energi quand-mème, har min man
kompli-menterande tillämpat den latinska fras, som enligt hvad han
säger är devis till staden Paris’ vapen, ett skepp på vågen,
och som äfven är satt som motto här ofvan: fluctuat nec
mergitur, det slingrar, men sjunker icke.
En senare också lika lifligt i mitt minne inpräglad
bemärkelsedag var réentrén vid Dramatiska teatern, då lilla
Frou-Frou med orden »här är jag» tillkännagaf sin ankomst.
I de orden, sagda af Ellen Hartmann och i den stunden, låg
mycket; det kände och visste en hvar. Det låg bland
annat en fråga, och publiken, vare det sagdt till dess heder,
hade den förstående känsla, som fordrades att gifva det enda
rätta svaret. Och äfven sedan dess har den vid mångfaldiga
tillfällen visat sig hålla fast vid den uppfattningen att mellan
lilla Cyprienne och Stockholmspubliken böra aldrig
hädanefter få sägas de retliga orden: divor^ons utan att lösen
skall alltid förbli: soyons amis, oublions tout le passé.
Därpå stå sig ock båda parterna bäst och tilläggom
ännu ett. Den som närmare observerat fru Ellen Hartmann
under senare år tror sig hos henne ha märkt ett je ne sais
quoi, ett visst nervöst jäktande, ett va la banque som sväfvar
på hennes läppar. Är det därför, att hon beherskas af en
orolig förnimmelse af att ännu är icke hennes gamla sociala
position återvunnen, ännu har icke den societet, som i mycket
gjort vår lilla svenska Frou-Frou till hvad hon är, åter tagit
upp i sitt knä sin lilla bortskämda omhuldade älskling samt
att intill dess för henne, sådan hon nu en gång blifvit och
da konsten icke kan vara allt eller ens det mesta, återstår
något som måste cbutè que cöute vinnas. Bli orden va la
banque utsagda för att realiseras, så finnes ingen som kan
fiffigare än jag önska, att spelet måtte hemföras med stor
och varaktig vinst, ty det är något i mina sympatier som
säger mig, att liksom för Axel Oxenstierna drottning Kristina
alltid förblef den store Gustaf Adolfs dotter, så förblir fru
Hartmann för mig alltid Ellen Hartmann, Ellen for ev er!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
