Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382’
som i säsongens ellofte timma blef en så förträfflig profkarta
på Dramatiska teaterns konstnärliga medelnivå, dess smak
vid programs hopsättning och på den där sanktionerade
be-arbetare- och öfversättarekonsten. Tänk hvilken genialitet af
teaterns enda belästa man, den grekiskan lika ogeneradt som
svenskan, danskan och tyskan beherrskande Nils Personne att
tolka »les précieuses ridicules» med så pregnant uttryck som
»de tillgjorda landtlollorna». Och ett lika snillrikt grepp,
som endast öfverträffas af direktör Fredrikssons eller
intendenten Christiernssons godkännande däraf, var påhittet af
Frank Truth att sceniskt bearbeta en novell af den mera som
journalist än som roman- och novellförfattare remarkable
Ju-les Clarétie. Med hvilken möda och själfständig
bearbetare-verksamhet bör det icke ha varit förbundet att dramatisera
en novell, som både var affattad i dramatisk form och
dessutom redan fanns öfversatt och tryckt, samt för att förstärka
den dramatiska effekten förse den med en tråkig
inlednings-monolog och en dito på slutet för att låta ändan kröna
verket.
Och tänk spelet sedan. I de Personne-Moliereska
landt-lollornas krets fick man beundra förutom hr Personnes saftiga
och variationsrika humor äfven en så särskildt utsökt
konst-närssamling som hrr Rydgren, Södergren, Johansson, Envall,
fru Byström, fröken Bæckström.
Om det behöfves någon extra påstötning för att
återupptaga detta program vid en svalare årstid, så garanteras för
en petition från flere resande landsortsbor. Att arrangera den
petitionen skall gå ungefär lika ledigt och geschvindt, som när
t. ex. resande finnar, ledsna att de konsekvent försummat
tillfällena att njuta af det Seelig-Lundbergska gästspelet för ett par år
sedan i Helsingfors, emellanåt med ett rörande nit på liknande sätt
tolka sin varma trängtan.
Hvad jag personligen upplefvat och minnes från förra
säsongens senaste del förskrifver sig egentligen från direktör
Ranfts salonger. Jag kan då minnas så långt tillbaka som
till en litterär premiere. D. v. s. pjesen var nu egentligen
inte så litterär, men öfversättaren och en del af publiken var
det så mycket mera. Man kunde då i salongen se flera
litterära och kulturella personligheter, hvilkao endast visa sig i
en teatersalong vid litterära premièrer. Å författarens eller
kanske det var å egna vägnar höll då öfversättaren en
peripatetisk litterär cour, d. v. s. det var han som var
peripa-tetikern, medan de litterära och kulturella personligheterna
sittande framförde sin hyllning.
Oscar Wildes »Solfjädern» var till sin stomme och
ränning afgjordt efter franskt mönster. Sardou och Dumas, vill
jag äfven minnas, gingo där tydligt igen, så att anspråken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
