Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Wieneroperetten, af Richard Wallaschek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
i behandlingen af humorn såsom ett ästetiskt element.
Äfven humoristen måste, om han vill verka konstnärligt,
noga veta, hvar skon klämmer hos folket han måste
befria oss från en tryckande ton, förlossa oss från en sorg,
först då kan han fullborda den ästetiska katharsis, som
ingen diktare för scenen får släppa ur sikte, han må nu
skrifva komedi eller tragedi. Men operettexternas
författare hafva alltid ansett onödigt att uppfylla dylika
fordringar och tyckas ha trott, att kvickhet uteslutande
består af fånighet. För stunden kan detta nog vara
tillräckligt, men i längden är det omöjligt att uppnå någon
stor verkan därmed. I konsten som i lifvet är skämtet,
om det icke skall bli odrägligt, en ömtålig sak; humorn
är alls inte att skämta med. Till dess behandling fordras
en full, hel, konstnärlig personlighet, en man full af djup,
fin mottaglighet för folkets själsrörelser, uppfylld af idéer
om dess berättigade anspråk och begåfvad med kraft att
gestalta, att bringa allt detta i en prägnant åskådlig form.
En sådan personlighet har operetten aldrig ägt. Ett
ögonblick såg det ut som om Offenbach varit rätte mannen.
Han medförde för den riktning, han utkorade till sin, två
lysande egenskaper: judens esprit och fransmannens
elegans. Men hans bästa verk siktade åt ett stereotypt mål:
det tredje kejsardömets förstörda statsekonomi. Det var
något, det var åtminstone ett “gemensamt behof“
såsom Richard Wagner skulle säga — men det var ej på
långt när allt hvad vi förnimma. Så till vida som
förhållandena från den tiden kunna uppenbara sig på nytt å
annan ort och i andra tider, träffa Offenbachs verk
fortfarande målet; men våra behof äro numera talrikare,
medan det som bjudes oss blifvit allt obetydligare. Att fortgå
på detta sätt är icke möjligt.
Musiken, att börja med! Operettkomponisterna ha gjort
sig sin uppgift ännu bekvämare än operettdirektörerne —
sit venia verbo. Speciellt beträffande den Strausska
operetten har jag sedan flera år tillbaka beklagat, att dess
musik saknar all dramatisk ådra. Dess partitur är helt
enkelt en serie dansmelodier, som hvarken framgå ur den
dramatiska situationen eller på minsta vis anpassa sig efter
dess månggestaltade fordringar. Man kunde lika gärna
åhöra dem utan att få på köpet ett tråkigt treaktssceneri,
ja, de skulle utan detta göra sig långt bättre gällande.
Dess marscher klinga gladare på gatan, dess valser mera
lockande i balsalen. I själfva verket är ett lysande
skådespel af vackra krigare samt balens brokiga fladder de
enda dramatiska scener som passa till marschens och
dansens musikaliska former. Tillfälligtvis må ju sådana scener
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
