Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - På väg mot paradiset, af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424
år har hon varit borta från mig, och jag har småningom
kommit att känna det Så, som om jag därute, där solen står
upp, när det blir kväll hos oss, hade en filial af mig själf,
en lem som genom en tråd hängde samman med min
kropp utan att de kunde vexel verka. Var det en trängtan
att efter 30 års personlig tillvaro vända tillbaka i hennes
sköte, som kom mig att med gäll stämma ropa moder,
moder! i samma stund som jag kände att jag genomgick en
obegriplig förvandling?
Jag ser henne lefvande för mig sitta i salen vid ett
fönster, stirra med sina stora, svarta ögon och andlöst ropa:
Emile! Hon knäpper ihop sina händer och sträcker ut dem
emot min skumma vrå, skrikande af fasa:
“Emile Granton, kommer du till mig sådan. Gud
miss-kunde sig öfver dig mitt barn!“
Hon tiger, lugnad af sitt höga bönerop, och hennes
tårar börja rinna. Hon njuter af min åsyn, tydligt märker
jag, huru hennes läppar röras, och jag förnimmer att hon
prisar sin lycka att vara mig så nära. Kunde jag blott
säga henne ett tröstande ord. Min tvungna stumhet ökar
blott min lust att barnsligt fråga, hur hon har det. Från
ett rum vid sidan hör jag en stämma ropa: Med hvem har
mor talat därinne? Det är min systers röst, som blifvit en
kvinnas med barnets klang bevarad. Jag hör henne närma
sig dörren och min förväntning är stor att få se det kära
ansiktet. Hon öppnar dörren och segnar ned. Min
moder reser sig vacklande och går med utsträckta armar fram
för att famna mig. Vi se hvarandra in i ögonen med en
kärlek, som kommer min mörka vrå att skimra. Men i samma
stund, som hon böjer sina händer tillsammans omkring mitt
hufvud, ser jag intet mera.
I det jag sväfvar bort märker jag mig förvandlad och
frigjord ur min kropps fängelse. Icke mera nedtryckt af
tyngdkraften känner jag mig allsmäktigt fri och som en
imago, utsluppen ur puppan, sväller min stämning och
svingar sig upp till gudomlig storhet. De sinnen, som gjort
mig känslig för kroppsligt obehag, äro borta, jag uppfattar
ingen värmegrad och jag känner inga muskler. Men
njutningarnas ingångsportar äro vidgade, jag ser och hör med
större skärpa. Hvarken hunger eller trötthet skrämma mig
och arbetets tvingande pina är försvunnen. Jag känner att
jag lefver i en ny form, och att detta lif ej som det förra
fordrar lidande och förnedring för att bestå. Det
förefaller mig, som om jag blifvit destillerad och att allt slagg
och alla föroreningar stannat i retorten, medan essensen
af mitt väsen gått öfver och fortsatt sin tillvaro. Nu kan
jag drömma utan att pinas af fordrande plikter, utan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
