Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - På väg mot paradiset, af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
423
buga sig och stamma: ignoramus! Men de tomhändte
profeter, som tro sig kunna önska fram en osedd verld, desse
blinde siare, som vilja stiga, burna af det hopp, som tynger
deras hjärta! — Hjälp mig, du, att bära min sorg öfver
deras maktlöshet?4
Edouard Cesti svarade: “Jag säger dig att intet
vetande om den verld vi se kan skärpa vår syn på det, som
finnes öfver sinnenas trånga sfär. Vänta och sök, vi ega
dock blott det vi själfva uppfunnit. Var viss på denna
sanning: nihil est in intellectu, quod umquam fuerit in
sensu — och du skall ifra för att skapa din verld för dig.44
Åter sade grefve Zuboff: “Barn som du är, full af
underlig kraft; kring ditt hufvud sväfva flammor i mörkret.
Stå mig bi och bringa att tala en själ, som jag känt och
haft kär.44
De båda männen återvände långsamt till sin bostad,
beslutna att samma kväll göra ännu ett försök. Natten
förflöt långsam och sömnlös och midnattstimmans slag väckte
hos grefve Zuboff oro för att hela natten skulle gå
obegagnad förbi. Först efter den långa vakans
upphetsning-började orden att pressa den talande förmedlaren. När
uret i Hofkirche slog ett, trädde han in i grefve Zuboffs
rum och sade: “Hjälp mig att sofva. I natt kan en man
tala, som du känt och älskat. Skynda dig, ty han
till-hviskar mig redan viktiga ord.“
För Zuboffs sinne uppstod ett stort kanhända.
Sittande orörligt upprätt talar Edouard Cesti, entonigt och
långsamt, stapplande skrifver han ned sina ord som de flyta
öfver hans läppar.
❖
“I storslagen Misericordia har naturen för sina barn
gycklande dolt deras sista timma.
Vi falla som från en svindlande tinne ned i en klippig
afgrund och mi dt under fallet sjunga vi, som kunde ett
underverk, när stunden kom, rädda oss från att krossas.
Barmhertiga natur haf tack, du som, när ögonblicket
blir gifvet, vänder vår tanke tillbaka från framtids 010 till
minnen. . . ,
I det du släcker vår morgondag, gjuter du öfver de
flydda åren ditt tröstande ljus.44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
