Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - På väg mot paradiset, af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
vilja stå efter mitt lif. Jag behöfver ej, som där nere,
spionera på dem och tämja dem till slafvar, för att tjäna
min skröpliga kropps behof. Oåtkomlig för deras blinda
ondska, kan jag suveränt njuta deras stora infall utan att
begära få veta, hvad de betyda. Fri från fruktan lider
jag ej mera under fenomenens hotande mystik. Jag ser
dem som ett prålande dekorationsstycke, hvars mekanik,
afslöjad och känd, skulle beröfva mig ett härligt nöje.
Framför mig glider en bild, som väcker dunkla begär,
hvilka jag nu ej mera förstår.
När mina frågor i mörkret blefve förvirrande och
alltför orimligt enträgna, sökte jag hos den ena kvinnan
efter den andra ett ögonblick af hvila, af tankeförmörkelse
och. gjorde mig jordisk och djurisk genom en bedöfvande
nervklatsch. ’ I den plötsliga kärlekens heta vin drack jag
mig ofta så berusad, att jag i många dagar liknade mina
bröder och skrattade med dem åt det som jag icke såg,
och vördade med dem kvinnans välsignade skönhet.
Alltjemnt strålar framför mig den skepnad, som liknar
en kvinna. Hon drager mig med sig, och jag låter mig
ledas, som om jag älskade henne. Hon visar mig ett
ely-seiskt fält, där en långsam flod rinner mellan höga träd
utan skugga. I lekande virrvarr glida brokiga väsen utför
det sakta strömmande vattnet, medan grupper af hvilande
andar från stranden följa deras vaggande seglats. Utan
att fråga tror jag mig förstå, hvad jag ser, och ett
muntert skratt flyger från min mun ut i ljuset.
Den lockande skepnad, som varit en kvinna, talar
till mig:
“I ljuset hvila de, som älskat den tysta drömmen
framför den handling, som synes och spörjes, ty de äro fostrade
till ljuslandets lif.
I ljuset hvila de, som älskat att tviflande fråga om allt,
i outtömligt hopp om ett .visshetens under.
I ljuset hvila de, som intet frågat och intet begärt, ty
de voro redan förvandlade till ljuslandets barn.
I ljuset hvilar den lifvets slaf, som bevarat sin ena
hand fri, ty spiran trifs ej där handklofven spänner.
I ljuset hvilar den böjde, som förmått resa sig upp,
ty kronan faller af ett hängande hufvud/4
Skepnaden flyger bort, och jag ropar efter henne:
Men hvarför har naturen ej varnat alla de många, som
söka det borgerligt goda, som sträfva efter pänningen och
det han ger, efter de fröjder, som njutas i människornas
sällskap, efter anseende, efter familjelycka. Hvarför talar
hon icke till dem, som sträfva så beundransvärdt, att
välsignelse af deras gerningar flödar ut till de stilla och okände.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
