Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Musikrevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
Detta olycks-stycke var N:r 1 i kronologisk ordning pä
första konserten. Förut hade dock Ludvig Norman och Frans
Hedberg skött om prologen, den förre med sin
Opera-sekular-Ouverture — en god men alls ej genial konfrontering af en
folkvisa och en opera aria: »Du gamla, du friska» — samt
»Ädla skuggor» (denna nordiska melodi dessvärre tyskfödd) —
den senare med ett sommardoftande poem, som blef parodi
genom Pingstdagens illvilliga höstoväder, med nasalt välljud
utropad af hr Personne, som vid generalrepetitionen for
baklänges ned från sin lilla pall af idel berömligt nit, men som
Pingstdagen stod stark. Hr Hillbergs malmrika stämma och
storartade föredrag hade naturligtvis icke passat.
Af nordisk musik har ju Gunnar Wennerberg skrifvit
ett och annat nordiskt, som åtminstone på de mindre
konserterna kunnat göra sig gällande, såsom några de skönaste
»gluntarne», de mest karaktärsrika solosångerna, såsom t. ex.
den unika »Tösa på Svältera». Hans manstrior äro ju, de
ock, musik af nordiskt kynne och lynne, men orden! När
man är gammal, f. d. kyrkominister och till sist ridare af lilla
ängelen Serafi-Orden! Oh nej!
»Visst va’ vi lite mosiga
Af nektar och ambrosia
Och ej så litet till ändå
När vi kunde, kunde skrifva så!»
Alltnog! i anständighetens namn valdes hr W:s enda
publicerade oratorium — i tankarne har han nog haft minst
ett halft dussin — »Jesu födelse», några nummer därur, hvaraf
som alltid »Min själ längtar» gjorde största och rättmätigaste
intrycket, trots hr Hedenblad viftade takt för iort, något som
dock den mer musikkloka kören ej lät sig bekomma, utan sjöng
i långsammare tempo, som bra var. Hr H. gestikulerade och
piruetterade fåfängt!
Hr Wennerbergs tolkare voro hans favoritsångerska,
Ma-thilda Linden (Evangelisten), som skötte sig bra, hr Salomon
Smith, som åt den gamle Simeon förlänade mindre biblisk
högtidlig innerlighet än säker och fysiskt märklig teknik (»ett
as att hålla ut bra», recenserade en ung operist med f. d.
militäriska mustascher: »Jössus!») samt sist och främst C. F.
Lundqvist, om hvilken intet behöfver sägas mer än
möjligen: Tack!
Tack förtjänar ock Norges största skådespelerska, den
vördnadsvärda Laura Gundersen i flera årtionden sin konsts,
sin teaters skönaste smycke. Något sådant som denna stora
konstnärinnas framförande af Björnsons öfverväldigande dikt
»Bergliot» har här ej framkommit sedan Elise Hvassers dagar.
Något nervös vid generalrepetitionen, hvilket specielt hade
till följd att intradan ej fick nog af stolt förtröstande
seger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
