Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Musikrevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
483
klang, blef dock konstnärinnan genom det redan denna dag
ursinniga bifallet helt säker på sin sak och vid Pingstdagens
stora konsert stralade Laura Gundersens stora färgmättade
konst i oskymd, härlig dager, en prestation, så rik på andlig
höghet, kraft och glans, så full af innerligt lif, rörande poesi
och djupt hjärteskakande tragik, att intet öga var torrt, många
flödade öfver och en sällsam, renande, lyftande fläkt från den
stora konstens höga, ljusa, saliga alpvidder flög genom den
nordiska sångarsalen. Ypperligt understödd af Griegs
underbara musik, där Wagneranklanger ej störa, omhvärfda som
de äro af genuin nordisk folkton, gjorde »Bergliot» med sin
snillrike skald och snillrika tolkarinna en furore, som blef hela
musikfestens största.
Och dock bara ett deklamatorium. Ett deklamatorium,
denna af högvisa, hårklyfvande hyper-estetici så basunaktigt,
bullrande och dånande nedergjorda konstart.
Bah! här var det tre mänskohjärtan som talade och de
talade till hjärtan. Aldrig skall detta förglömmas, aldrig!
Hvila på detta gripande stycke beredde Gades sjätte
symfoni, här ofvan nämd. Hvilan blef dock för lång: i all
rimlighets namn borde endast de begge betydande
mellansatserna spelats och resten ignorerats. Man spelade emellertid
bra. Ej underligt, på anförarpallen sågs Franz Neruda.
Andra afdelningen af första konserten upptogs af ett
mindre betydande nummer, Hartmann juniors ouverture till
Ib-sens »Hærmendene paa Helgoland». Utan tvifvel! denna
ouverture låter ganska bra spela sig vid en representation af
den store norske skaldens mästerverk, men som fristående
orkesternummer kan det ingalunda förvänta något högre betyg,
allra minst som musikdiktarnamnet Hartmann ju af ålder har en
klang, som ger förväntningar och — förpligtelser.
Vi vilja dock ingalunda undanhålla våra läsare att
ouverturen, sådan den nu är, i Tyskland haft åtskillig
framgång och att den här framfördes konvenabelt under tonsättarens
egna auspicier.
N:r 6 var första satsen ur hr Dentes G-durkonsert för
violin och orkester. Hvarför i himlens namn? Något bättre
af svensk fatabur hade väl kunnat framföras, äfvensom något
mindre krångligt. Hr Zetterqvist är ju en mycket skicklig
violspelare, men denna konsertsats opraktiska och otacksamma
notkrumelurer tyckas varit äfven honom en och annan gang
allt för hårdnackade, en sak, ej generande för honom, men
väl för komponisten, hvars kompositörtalang dessutom
näppeligen medger honom plats på ett program, där sådana
verkliga violinkomponister som Du Puy, Randel, Berwald, och
bland nyare Sjögren och — hvarför ej? Aulin voro
orepresenterade. På den mindre konserten var Sjögren oeftergiflig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
