Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Musikrevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486
hetsmusik vid Musikakademiens invigning. Bestäld musik
blir sällan inspirerad, särdeles i solonummer tyckes
kapellmästaren fått öfverhand öfver komponisten. Fru Östberg och
hr Ödmann — som här fick sjunga solo — gjorde dock
hvad de kunde för att skänka ny glans åt de något torra
perioderna i oklanderlig Mendelsohnhabit. Körerna verkade
friskare, särdeles den fint uttänkta Lindbladshyllningen med
den Ijufva anklangen af den gamle bardens »En Sommardag»,
en juvel, som visprogrammet uteslöt —• med många andra.
Några af Halléns duktiga manskörer med
orkesteraccom-pagnement hade — med tanke på det präktiga
jätteinstrumentet den stora manskören — - ju varit att föredraga framför
ett enbart orkesternummer. Detta blef också
tillfällighets-musik, tabHmusiken till fjolårets Vasafest på k. operan. Deraf
hade nu hr Hallén med van hand lagat en suite, som utan
tvifvel låter höra sig och som särdeles i sin nordiska lokalton
hade en mäktig förespråkare vid ett tillfälle som detta. Också
vann stycket stort erkännande, ej minst af våra grannar och
kunde väl utan smicker sägäs på programmet långt mer
förtjäna sin® plats än Selmers och Hornemanns vid samma tillfälle
i onödan framdragna kompositioner.
En liten hyllning till det vid musikfestens uppgörande
så kategoriskt förgätna Finland gafs i Topelii »Sången»,
satt i musik af professor Hallström och väl sjungen af hr
Smith. Men — icke är stycket vidare kännetecknande för
den Hallströmska sånggudinnan. Några körer ur »Herr
Hjalmar» eller kantaten »Blommornas Undran» hade ju varit långt
lämpligare för den saken — något hvartill i allmänhet allt
för liten hänsyn togs vid programmens affattning, som icke
i allo hedrade vederbörandes skarpsinne och musikförstånd.
Ett godt och motiveradt val var då ändtligen slutnumret,
J. P. E. Hartmanns »Völvens Spaadom», hvars storvulna karaktär
fick den mest briljanta relief i en massverkan som denna,
riktiga Valhalla-toner, med åskande stålklang dånande under
de vida hvalfven, som de till bräddarne fylde med sällspord
urnordisk kraft och glans.
Äfven tredje stora konserten syndade med för mycken
öfvervikt åt det orkestrala. Kören anlitades blott i två
nummer, ja damerna endast i ett. (Också sägas de skandinaviska
kafferepen denna ledighetskonsert varit hardt när oräkneliga,
äfvensa ehuru i mindre skala herrarnes små frukostrispar!)
Nödvändigheten att låta hr A. Rubenson figurera på
ett festprogram, som ansåg sig kunna umbära symfonikern
A. F. Lindblad och Orleanska Jungfruouverturens mästare,
taga vi oss friheten draga i starkaste tvifvel. Efter den
menlösa »Drapaouverturens» beskedliga och alldagliga
tonpromenader kom hr Lange-Müllers nätta Nocturne rätt smekande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
