Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Musikrevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
487
— men alldeles förkrossande kom i n:r 4 Svendsens
skimrande D-dur-symfoni, norska musiklitteraturens förnämsta
orkesterarbete i den stora stilen. Den norske Beethoven anförde
själf sin härliga symfoni — och gjorde det makalöst. Också
ryckte den något brokiga orkestern här upp sig och spelade
med all den kläm och rytm, som musiken kräfver. Intrycket
blef oförgätligt. Här upprullades i toner ett strålande
panorama af värt sköna broderland, ej så intensivt och nervöst
måladt som från Griegs palett kanske, men med större och
bredare pänsel, mer olympisk ro, tydligare konturer och öfver
det hela en sällspord saltvattensfriskhet, en himmelsglans ur
blånande djupa fjordar, en glädje, ett lif, ett jubel, en
hänryckning — med ett ord en ungdom — och en ungdom,
norsk i detta ords vackraste och mest glädjande betydelse.
Efter detta snilleverk för alla tider säger det sig själft
att hr Holters pjesmusik till ett Goethes drama skulle träda i
skuggan. Den var dock välgjord, hållande sig i de gamla
bepröfvade fotspåren för t. ex. skog^-scener, först trädens sus,
så jagtföljet i tre nyanser, så åter trädens sus o. s. v. Näst
sista satsen: »Fehmgericht (- gammel hemmelig ret») hade
dock uppkallat komponisten till större ansträngningar och här
hade han verkligen lyckats åstadkomma något mindre
alldag-ligt, af rätt inträngande och minnesvärd karaktäriserings-konst.
Den i suitens början och slut förekommande festmusiken var
däremot rätt bullrande och ledsam och hade kunnat strykas.
Men i allmänhet tycktes vederbörande allt för strykrädda
denna musikfest.
Mer förtjänt att i sin helhet medtagas var hr
Stenham-mars pianokonsert, denna unge lofvande mans första och
hittills enda mera betydande arbete. Den nu uppförda sats I
tyckes oss söka fiska med något grofva virtuosknep och
ingalunda vara den mest musikgifvande. Den kraft och glans,
som den verkligen detta till trots har, kom dessvärre något
till korta i återgifvandet, därvid orkestern var olydig hr
Henneberg, hvars starka sida för resten ej är ett fint
accom-pagnerande, som alltför kändt är, och — hvad värre var!
solisten-komponisten själf föreföll allt annat än glad och
disponerad, slog bredvid och i allmänhet dunkade pa lör ohemult.
När man råkar vara pianist och heta Stenhammar, blir detta
en sak att mer än annars akta sig för.
Efter detta oförsiktiga stenhamrande hade något mjukt
och legato, något dolce varit välkommet. Men naturligtvis
skulle musikfestens slut vara af dundrande art och till
dundergud blef Gade utsedd, Gade, det blida, stilla behagets, den
fina godmodighetens fridsamma tolk. Ockå blir Gade när
han skall taga de stora orden i munnen lätt an fadd och blir
så äfven i »Balders dröm», hvaraf nu några bitar gafvos som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
