Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Musikrevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496
apparition nödvändiggör en sädan uppfattning och det säger
sig själft att den utmärkta artisten genomför sin rol på
konstnärligt sätt, i anseende till rococon numera litet mindre gamin
i de glada scenerna, hvilket ju är välbetänkt. Frk. Karlsohns
sång som Susanna kan ju ej annat än rosas, men ännu är
minnet af Dina Edlings fylliga präktiga karaktärsstudier i
rolen för lifligt, att man skulle utan vidare hålla till godo
med denna inlärda forcering, förenad med momenter af
tafatthet och fall ur rolen, såsom i andra aktens final, där i
slutallegrot hr Elmblad måtte blundat för både brudens och
brudgummens mimik. Man ser ej så nyter och oberörd ut,
när man har sådana rysliga ord på tungan som »helvetet mot
oss sig väpnar» m. fl. läckerheter.
Hr Elmblads ifver att sätta upp nya gardiner m. m. må
ju gälla hvad den kan, men större tjänst skulle han gjort
den härliga operan, om han haft vilja och förmåga att
retouchera den gamla hederliga Crusellska öfversättningen,
där så många grodor hoppa och dyka. Bara Figaros
monstruösa: »Jag spelar nu — nog tidigt — den dumma rol af
man» borde väl uppfordra till liten ändring, då ju här afses
det italienska ordet marito, det franska mari. som hvilken
nykläckt gymnasist som helst torde kunna öfversätta för k.
operan.
Det ljufliga »Voi che sapete» torde ock kunna
öfver-sättas både mer oskuldsfullt, ordagrant och — pikant. Så
ock sicilianot. Taldialogen emaljeras alltjämt af gammaldags
tokstolliga vändningar, som narra till småleende när sig minst
passar.
Det är ju också icke i går, den 23 januari 1821, då
Figaros bröllop f. f. g. firades i toner i Sverige. Redan 1792
hade komedien med samma namn sett svenska rampens ljus,
i Björns öfversättning på lilla teatern vid Munkbron. Några
år därefter upptogs den på k. teatern och gafs i samma
öfversättning ända till 1840, hvarifrån äldre teatervänner utan
tvifvel erinra sig N. W. Almlöfs ståtliga Almaviva, fru
Erikssons fina grefvinna, systrarna Ficker och Fanny Westerdahl
i de öfriga kvinliga rollerna samt Lasse Kinmansons dråplige
trädgårdsmästare, lika roande äfven i Mozarts opera, trots
partiet där inskränkts till minimum. Hr Isidor Lundströms
öfversättning för 1880-talets Dram. Teater och dess tolkar,
Fredrikson, K. Almlöf, Gurli Åberg, H. Willman m. fl., är än
i någorlunda angenämt minne.
Vid operans première utfördes som ofvan nämndt är
brudparets roller af hr Du Buy och Henriette Widerberg,
Grefven och pagen hette då Fredr. Kinmanson och Charlotte
Frösslind. Alla dessa berömmes mycket, särdeles damerna.
Den första grefvinnan fru Sevelin får af Marianne Ehrenström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
