Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Louis Napoleon som statssocialist, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
526
emedan Frankrike utomlands icke liar tillräcklig auktoritet;
förvaltningen emedan skatterna användas till improduktiva
ändamål i stället för till nödens upphäfvande. Kärnpunkten
i den sociala frågån framhåller dock Napoleon med
följande ord:
“Industrien är en maskin som förrättar sina funktioner
utan regulator; krossande i sitt maskineri människor som
vore de råvaror, ödelägger den landet, hopar människor i
rum utan luft och ljus, försvagar själ och kropp, och till
sist då den icke längre vet hvad den skall göra med
människorna kastar den ut dem på gatan — samma människor
som offrat industrien sin kraft, sin ungdom och sin existens.
Som en verklig arbetets Sarturnus slukar industrien sina
barn och lefver endast på deras död.“
Den positiva socialpolitiken för att bota dessa skador
är enligt Napoleon att bekämpa arbetslösheten.
“Industrien lockar människorna ständigt till städerna
och tager deras kraft. Man måste återföra till landet alla
människor som äro utan arbetete i staden och åter stärka
deras själ och kropp i den friska luften. Man måste vidare
genom association återgifva alla dessa krafter åt stordriften
i landtbruket. Arbetareklassen eger ingenting; man måste
förhjälpa den till egendom. Den har ingen annan rikedom
än sina armar: man måste förskaffa dem en nyttig
sysselsättning. Arbetarne stå som ett folk af heloter bland ett
folk af sybariter; man måste anvisa dem en plats i
samhället och knyta deras intressen vid jorden. De äro
slutligen utan organisation, utan band, utan rättighet, utan
framtid: man måste gifva dem rättigheter och en framtid
och höja dem i deras egna ögon genom association,
uppfostran och disciplin. “
Napoleons reformplan omfattar principielt tvänne saker:
för det första att skapa en klass mellanhänder mellan
en-trepenörer och arbetare, för det andra de arbetslösas
sysselsättande. Det ena är nödvändigt för att massorna skola
ledas och upplysas om sina egna intressen, men också för
att arbetsgifvarne . skola få kännedom om de anstäldas
be-hof och tillhållas att tillgodose dem. Uppenbarligen
före-sväfvar också för Napoleon idealet af ett slags Oarlylesk
industriadel. Om dessa mellanhänder säges vidare, att de
i hvarje affär, som sysselsätter öfver tio arbetare, skola
väljas af dessa och erhålla dubbelt så stor aflöning; “de skola
vara för arbetsklassen hvad underofficerare äro för armén. “
Det är således ett slags “arbetareutskott“, som här
visserligen oklart men, såvidt jag vet, för första gången i den
socialpolitiska litteraturen föreslås. Viktigare är den andra
idén, hvarmed sammanknytes den då ofta omdebatterade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
