Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Louis Napoleon som statssocialist, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
temperatur, den enda hvari friheten trifves“. Napoleon själf
kände detta tillstånd som en brist; men han åberopade sig
på befintligheten af “fientliga lidelser“, som utgjorde
“hindret för utsträckningen af våra friheter“, dock tröstade han
sitt folk med förhoppningen på kommande tider: “friheten
har aldrig hjälpt till att grunda en beståndande politisk
byggnad, men den kröner densamma, då tiden har befästat den. “
Sanningen var naturligtvis den, att det Napoleonska
regeringssystemet . icke på längden kunde tåla en öppen kritik, som
låg och jäste bland massorna.
Hvilka åtgärder karaktärisera nu detta systems
socialpolitik? Den började med ett fälttåg mot alla
arbetareassociationer af hvilket slag de än voro, enär de ansågos
vara de mest aktiva bärare af revolutionära och
antiim-perialistiska känslor. Sålunda föllo icke blott alla deras
politiska föreningar, utan äfven deras rent ekonomiska
samfund och många produktionsföreningar, däribland
många blomstrande konsumtionsföreningar, ett offer för den
“samhällsbevarande" diktaturen. Men sedan den första ifvern
att lägga grund till det nya imperiet dunstat bort, gjordes
en sorgfällig skilnad mellan proletariatets politiska och
ekonomiska organisationer, och medan de förra
hänsynslöst kväfdes i sitt frö, lades inga hinder i vägen för de
andra. Därigenom uppstod under kejsardömet en ganska
liflig arbetarrörelse, hvars tyngdpunkt låg i koalitionerna
för tillkämpande af högre löner och öfver hufvud bättre
arbetsvilkor. Nu voro visserligen sådana koalitioner
förbjudna i1 den gamla från revolutionstiden härstammande
lagen, men de blefve dock i tysthet tolererade, strejkande
arbetare som dömts af domstolarne blefve benådade, och
prefekterna fingo uppmaning att vid arbetsinställningar visa
en sträng neutralitet; slutligen (1864) blef ock
koalitions-förbudet formligen genom lag upphäfdt. Förutom detta
har kejsardömet, som gärna betecknade sig själf som
“70W-vernement du grand nombre“, genom en lång serie positiva
åtgärder sökt understödja arbetarklassen: man ville just —
såsom Sainte-Beuve formulerade det — “taga ’det goda i de
socialistiska idéerna för att undandraga det revolutionen
och inpassa det i den regelbundna samhällsordningen’4.
För det första sökte detta system garantera
hufvud-staden billiga priser på de nödvändiga lefnadsmedlen. Hän
förblef man egentligen endast trogen det Napoleonska husets
traditioner, ty redan Napoleon I hade lefvat i en ständig
ångest för att afvikelsen mot denna princip skulle kunna
leda till folkupplopp och af denna anledning organiserat
bagarne och slagtarne som slutna korporationer med den
af polisen öfvervakade förpliktelsen att städse sörja för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
