Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Louis Napoleon som statssocialist, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53i
och. under vissa omständigheter äfven vid invaliditet. Dessa
föreningar erhöllo ett anslag af tio millioner francs och
åtskilliga privilegier och deras antal ökades verkligen också
från 2,000 år 1852 till 4,000 år 1859.
Statsverkstädernas arbetare blefve ålagda en obligatorisk
ålderdomsför-säkring och samtidigt höjdes deras löner med premiernas
belopp. Dessutom anvisades statsmedel för uppförande
af arbetarebostäder, som dock endast sporadiskt uppstodo,
välgörenhetsanstalterna omorganiserades och förökades med
statsunderstödda folkbadanstalter. barnkrubbor och asyler
för skadade arbetare. Egendomligt är att icke kejsardömet
alls tänkte något på den speciella
arbetarskyddslagstift-ningen — således på inskränkning af den dagliga
arbetstiden, kvinno- och barnarbetet i fabriker och verkstäder
—. Det ena med det andra, kan man ej underlåta att
un-derskrifva det omdöme, som Lexis i sitt arbete om de
franska yrkesföreningarna fäller om kejsardömets socialpolitik
och som är af följande lydelse: “Som kejsare behöfdeLouis
Napoleon egentligen icke befara, att arbetarne skulle
påminna honom om hans broschyr om pauperismen. Ty om
han än icke kunde tänka på utförandet af projektets
detaljer, så står dock kejsardömets socialpolitiska hållning
ingalunda i strid med andan däri. Arbetarnes diciplinerande
och öfvervakande å ena sidan, förbättrandet af deras materiella
tillstånd å den andra, det är en tanke som aldrig förnekat
sig i Louis Napoleons inre politik“.
Hvilka blefvo nu resultaten af denna komplicerade
politik? Under kejsardömets uppåtgående period, som
varade ungefär till 1860, gick allt väl. En ekonomisk
lyftning utan like, som naturligtvis var i hufvudsak oberoende
af det politiskt sociala systemet, beredde alla samhällsklasser
temporärt en viss tillfredsställelse. I samma riktning
verkade kejsarens yttre politik, som mynnade ut i lyckliga
krig mot Kyssland och Österrike, förde till nyförvärfningar
vid landets södra gräns och på östra indiska halfön och
upphöjde Frankrike till den ledande makten i Europa.
För öfrigt hade bourgeoisien ett allt för stort behof af
hvila, och arbetareklassen led efter sina svåra nederlag af
allt för stor svaghet, för att en allvarlig opposition skulle
ha varit möjlig, socialismen tycktes rent af försvunnen från
jorden, så att socialismens tidigaste historieskrifvare, Louis
Keybaud, kunde skrifva: “socialismen är död, att tala om
den är detsamma som att hålla ettliktal“. Och kejsaren själf
kunde blickande tillbaka på alla sina framgångar våga till den
lagstiftande kåren rikta dessa stolta ord: “Tillfredsställelsen
var allmän och hvar och en, som icke hyste dåliga lidelser
i sitt hjärta, gladde sig öfver landets lycka.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
