Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Novisen, af Catulle Mendès
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574
Novisen.
Den sköna novisen är mycket bekymrad, emedan hon
har begått en synd. Om nätterna sofver hon icke, om
da-garne skrattar hon icke längre — så gräsligt pinas hon af
ånger. Hon är tankspridd under gudstjänsten, försjunken i
dystra drömmerier under lektionerna och i refektoriet glömmer
hon alldeles bort att äta. Man möter henne i
fruktträdgårdens alléer, hon trippar fram med korta steg och dinglande
armar, med det lilla hufvudet nedböjdt och snyftande, sorgsen,
långsam — hon som förut jämt var så munter och uppsluppen.
I sin svarta och hvita höstklädning är hon lik en sårad svala,
som släpar sig fram, oförmögen att flyga. Hennes läppar
äro som en vild törnros, hvilken börjar vissna. Hennes ögon
likna vintergrönan och äro beslöjade af tårars dagg.Slutligen säger
hon sig själf, att hon icke skall återvinna frid och ej häller sitt
goda humör, sä länge hon icke fått absolution för sitt så
förskräckliga felsteg; och en middag, då hon kommer från
lektionsrummet, beger hon sig, ännu med väskan, hvari hon
har griffeln och den skramlande grifleltaflan, kring halsen, till
kapellet för att bikta sig inför klostrets unge biktfar.
»Jag vill höra er, min dotter.»
Han ser inte alls så fruktansvärd ut. Hans fylliga, mycket
hvita händer göra en välsignande, välvillig åtbörd; en mild
glans tränger fram mellan ögonhåren och de ödmjukt sänkta
ögonlocken, med sina rosiga något uppblåsta kinder och sitt
lockiga hår liknar han nästan en kerub som svept in sig i
en kaftan.
Hon har satt sig; han uppmuntrar den botfärdiga med
en rörande stämma, mild och smekande ljuf.
»Ack min fader, jag tror, att jag är mycket, mycket skyldig,
och att min synd är en dödssynd?’»
»Herrans långmodighet är utan ända, min dotter.»
»O, att ni kunde gifva mig absolution.»
Sedan hon nu framsagt sitt confiteor, börjar novisen
bekänna sin synd: »Det var i förra veckan. Jag tillbragte dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
