Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Novisen, af Catulle Mendès
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0/0
pä min onkel seneschallens landtställe. Jag spatserade ensam i
trädgården, tittade pä blommorna och hörde på fåglarna. Solen
brände så hett, att jag i min ylleklädning och i den
förfärliga hettan hade en känsla af att liksom en hand af eld hvilade
pä min hud. Jag tänkte inte på något ondt — jag tänkte
inte pä någonting alls, men jag var upprörd och orolig som
inför en hotande fara; och en lång stund kunde jag inte taga
mina ögon ifrån två sparfvar som förföljde hvarandra på
sanden i en gång i trädgården. Plötsligen blef jag stående. Där
framför mig såg jag en ung gosse. Med ansiktet i skuggan
låg han och scf i gräset under ett blommande äppelträd.
Jag kände igen, att det var sonen till min onkel, en
sexton-årig skolgosse. Han hade inte sett mig komma; han sof.
Han var vacker som en flicka med sitt bleka ansikte, hans
halföppna mun var som en ros, som fallit ned på hans
ansikte. Jag gick närmare, betraktande honom oafbrutet, och
lutade mig ned en smula, då jag trodde, att han var ännu
sötare att se på något närmare Fåll.»
Men hon förmår icke att yttra något mera. Snyftningar
afbryta hennes ord — hon blygs så förfärligt att säga ut
hvad hon ännu har att bikta. Hon försöker att samla sina
krafter, att fatta mod. Förgäfves. Och nu vänder hon sig
bort och gråter heta tårar med det lilla hufvudet mellan händerna.
»Men jag kan då inte», säger den unge prästen, »bedöma
en förseelse, hvarom jag ingenting vet, eller gifva absolution
för en synd, som jag inte känner!?»
Lyckligtvis kommer han att tänka på ett sätt, hvarpå
han skulle kunna få veta saken, utan att alltför mycket
utmana botgörarinnans blyghet och skygghet.
»Har ni inte», frågar han, »någonting i väskan, som ni
bär kring halsen, som man kan skrifva på?»
»Jo», svarar hon, »jag har en grifleltafla och en griffel.»
»Nå gudskelof. Vågar ni inte att säga, så vågar ni väl,
tänker jag mig, att skrifva hvad ni vill säga. Skrif ni; jag
skall vända mig bort, så att ni inte alls behöfver vara blyg.»
Hon går genast in på detta förslag, tar fram griffeln och
taflan och börjar knäböjande att under många, många tårar
nedskrifva sin bikt — så förskräcklig förefaller henne
bekännelsen, äfven i tysthet. Då hon slutat, räcker hon med
darrande hand taflan fram till den unge biktfadern och håller
armen för pannan.
Men prästen kan icke läsa hvad hon skrifvit; hennes
tårar ha suddat i hop och utplånat hela bekännelsen pa
griffel-taflan.
»Hur skall jag nu bära mig åt», frågar han, »för att
komma till visshet, om ifall ert brott är så stort som ni säger
och om jag kan vara barmhärtig eller inte?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
