Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Novisen, af Catulle Mendès
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576
Vid dessa ord blir hon alldeles blek; hon förskräcks vid
tanken att icke få absolution och gråter på nytt. Nu känner
han medlidande med henne: »Var då inte så tröstlös, min
dotter. Allt hopp är ännu inte förloradt och Gud inger mig
ännu en god tanke. Hvad ni hvarken kan låta mig höra
eller läsa, kan ni måhända visa mig genom att göra det för
mig. Tänk efter. Är en synd en sådan, som man kan
uttrycka med åtbörder?»
»Ja helt vist!» svarar hon.
»Då är det ju utmärkt. Jag skall lägga mig här° på
bänken alldeles som seneschallens son då låg; jag skall låtsa
sofva, då han ju sof; och för att ni skall kunna fullständigt
klargöra för mig er förseelse, skall ni göra med mig hvad ni
gjorde med honom.
»Det skall jag aldrig tillåta mig!»
»Men nu, min dotter befaller jag er att våga det. För
öfrigt behöfver ni ju inte alls vara blyg, då jag inte öppnar
ögonen.»
Hon är tveksam en stund, men inför den unga prästens
stränga blick sänker hon pannan, fogar sig därefter och går
in på att göra det. Alltsammans fortare än detta är sagdt.
Han har redan lagt sig på bänken och frågar blundande
och med hufvudet lutadt mot kanten: »Var det så? Låg
han så?»
»Ja, just så!» svarar hon.
»Aflägg nu er bikt, min dotter.»
Hon närmar sig darrande, ser på honom, lutar sig något
ned, ser åter på honom, ser att äfven denna mun, den unge
prästens mun ser ut som en fallen ros — och snuddar vid denna
med en hastig kyss, som nästan liksom fladdrar bort . . .
»Och se’n?» frågade biktfadern.
»Men, det var alltsamman min fader; jag svär, det var
alltsammans! Jag sprang förskräckt genast därifrån tvärs
genom trädgården! Inte sant, mitt brott är förfärligt och jag
är fördömd?»
»Det kommer an på», svarar biktfadern, sedan han
öfver-lagt. »Den synd ni begått bär namnet kyss. Men det fins
kyssar af mycket olika slag. Somliga äro mycket syndiga,
andra äro oskyldiga.
»Ack, ni ger mig hopp. Min var kanske inte af det
syndiga slaget?»
»Det kan jag inte för ögonblicket med bestämdhet
af-göra. Jag har blifvit öfverrumplad. Jag hann inte att
tillräckligt studera frågan. Det vore väl i sanningens intresse
och för ert eget bästa, om experimentet upprepades.»
»Som ni behagar», svarar hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
