Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
579
stå, var till sin form ocli sin mängd på flera ställen mycket
påkostande att uthärda, hvadan bofvarnes uppträdande och
det ymniga vattuflödet verkade som vederkvickande oaser.
Om själfva spelet är ej mycket att säga. Man kan icke
gå så strängt till rätta med innehafvarne af de patetiska
rollerna, om deras naturell eller annat händelsevis
förhindrade dem så intressera sig för uppgifterna, att de kunde
gå upp i spelet med känsla och öfvertygelse och göra
något märkvärdigare. De båda små landstrykarne agerade
tillfredsställande och tillvunno sig och sina olyckor
vederbörligen publikens varmaste medkänsla. Men dessa två
roller torde ock vara af det slaget, att de under
förutsättning af lämpliga figurer och omsorgsfull inöfning
skulle i regeln kunna garantera sina innehafvare mycket
goda utsikter att göra lycka. Bofvarna voro icke häller
dåliga, visst icke. Men hvad som borde förtjäna att fästa
sig vid var fru Olssons verkligt fina och känsliga
återgif-vande af en ytterst obetydlig liten roll och vederbörandes
likgiltighet eller motvilja att låta henne försöka i större
för hennes naturell lämpliga uppgifter. Hon har något
behagligt, förståndigt och naturligt och kan i sitt spel
inlägga verklig känsla, såsom man kan t. ex. erinra sig från
hennes förmodligen senaste mer maktpåliggande uppgift,
den efter fru Håkanssons öfvertagna hustruns roll i
“Ensamma människor“ vid Molanderska turnéns uppträdande
på Södra teatern. Det vill därför synas, som skulle fru
O. böra lika väl eller snarare än åtskilliga andra komma
till, användning som skådespelerska.
Af hvad Stockholms dramatiska scener för öfrigt haft
att uppvisa i fråga om nyheter, så skulle väl tills dato (15
nov.) endast tre program kunna ge-anledning att nu
uppehålla sig vid dem: Dramatiska teaterns “Evig kärlek“ af tysken
Faber och “Villa Gaby“ af fransmannen Gandillot samt
Vasateaterns’ “Syskon“ af svensken Karl Hedberg och
“Re-formatorn“ af italienaren Butti. Hvad som föreföll vara
af egentligt och själfständigt intresse i “Evig kärlek“ var
teckningen af den gamle musikern med hans blandning af
rättmätig konstnärsstolthet och naiv konstnärsfåfänga,
äfven-som, fastän mindre, teckningen af den unga flickans
konstnärstemperament och konflikten mellan hennes
konstnärs-kallelse och kärlek. Det öfriga var mera hvardagligt. Och
ej rimmade det riktigt väl tillsammans att göra
lärarenälskaren till skald och ändå låta honom stå så totalt
oförstående inför yttringarna af den unga flickans
konstnärstemperament. De två förstnämda uppgifterna fingo nu
på Dramatiska teaterns scen ett utförande, som lät dem
komma till sin rätt, ja mer än så. Särskildt förträfflig var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
