Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - De döda tiga, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 öp
De döda tiga.
Han härdade icke ut längre att sitta stilla i vagnen;
han steg ur och gick af och an. Det var redan mörkt; de
få lyktorna på denna tysta aflägsna gata fladdrade för vinden
hit och dit. Regnet hade upphört; trottoarerna voro nästan
torra, men gatorna som icke voro stenlagda voro ännu våta
och på somliga ställen hade bildat sig små polar. Det är
egendomligt, tänkte Frans, att man så här hundra steg från
Pratern kan tro sig försatt till en ungersk småstad. Här
borde man då åtminstone vara säker; här möter hon då icke
någon af sina fruktade bekanta. Han såg på klockan . . .
sju — och redan alldeles mörkt. Hösten är tidig nu. Och
en så fördömd blåst.
Han slog upp kragen och gick raskt af och an.
Lyktorna skallrade. Om en halftimme, sade han till sig själf,
kan jag gå. Jag kunde nästan önska att det vore redan nu.
Han stannade i hörnet. Härifrån hade han utsikt öfver de
två gator där han kunde vänta henne.
I dag kommer hon nog, tänkte han och höll i sin hatt,
som hotade att blåsa bort — det är fredag — och
sammanträde i professorskollegiet — då vågar hon sig ut och
be-höfver inte komma hem så tidigt. Han hörde spårvagnen
ringa; nu började också klockan i den närbelägna
Nepomuks-kyrkan att slå. Det blef lifligare på gatan, och flere
passerade förbi honom, de flesta sågo ut att vara anställda i affärer,
som stängdes vid sjutiden. Alla hade brådt och hade att kämpa
med stormen, som besvärade deras gång. Ingen gaf akt på
honom $ endast ett par bodflickor tittade litet nyfiket.
—Plötsligen såg han en bekant gestalt hastigt komma. Han
skyndade emot henne. Gående? tänkte han. Är det hon?
Det var hon; då hon observerade honom, påskyndade
hon sina steg.
»Du har gått?» frågade han.
»Jag steg ur vagnen redan vid Karlteatern. Jag tror att
jag åkt en gång förut med samma kusk.»
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
