Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - De döda tiga, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6io
En herre, som gick om dem, betraktade henne flyktigt.
Hennes kavaljer fixerade honom skarpt, nästan hotfullt; den
andre påskyndade sina steg. Hon såg efter honom. »Hvem
var det?» frågade hon oroligt.
»Jag vet inte. Var lugn. Här möta vi inga bekanta. —
Men skynda dig. Stig in i vagnen.»
Ȁr det din vagn?
»Ja.»
»Den är öppen?»
»För en stund sedan var det ännu vackert väder.»
De skyndade fram till vagnen. Hon steg upp. »Kusk»,
ropade han.
»Hvar är han då?» frågade hon.
Frans såg sig om efter honom. »Det är besynnerligt.
Jag ser inte till honom.»
»För guds skull.»
»Vänta ett ögonblick. Han är säkert därinne.»
Han öppnade dörren till en liten källare. Där satt kusken
vid ett bord i sällskap med ett par andra. Han steg genast upp.
»Kommer strax», sade han och drack stående ur sitt
vinglas.
»Hvad tänker ni på.»
»Ursäkta jag kommer strax.» Han gick med några osäkra
steg hastigt fram till hästarne: »Hvart skall jag köra?»
»Till Pratern.»
Han steg upp. Hon kröp nästan ihop i hörnet under
den uppslagna suffletten.
Frans fattade hennes båda händer. Hon förblef orörlig.
— »Vill du åtminstone inte hälsa god afton på mig?»
»Jag ber dig, låt mig vara ett ögonblick. Jag är alldeles
andfådd.»
Han lutade sig mot det andra hörnet. Båda sutto tysta
en stund. Vagnen hade vikt af in på Pratérstrasse, for förbi
Tegethoft monumentet och några sekunder senare flög den fram
genom den breda mörka Praterallén. Nu slog Emma
plötsligt sina båda armar om honom. Han lyfte sakta upp floret
och kysste henne.
»Jag är då ändtligen åter hqs dig», sade hon.
»Vet du, hur längesen det är vi träffades?»
»Det var i söndags.»
»Ja, men då bara på afstånd!»
»Hur då! Du var ju hemma hos oss.»
»Naja . . . hos er, åh det är outhärdligt. Jag kommer
aldrig tillbaka till er. Men hvad fattas dig?»
»Det var en vagn som for förbi».
»Kära barn, människorna, som fara i Pratern en sådan
här dag, bry sig sannerligen inte om oss.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
