Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - De döda tiga, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6ig
och hon vet att hon varit feg och hjärtlös. Men då hon hör
vagnshjulens buller och signalerna dö allt mer och mer bort,
fattas hon af en vild glådje och som vore hon räddad,
skyndar hon framat. Hon möter nu flera; men erfar icke längre
någon rädsla för dem — det svåraste är öfverståndet. Bullret
från staden hörs tydligare, det blir allt ljusare och ljusare,
hon ser redan husraderna vid Praterstrasse och det är, som
hon där väntades af en människoström, hvari hon får
spårlöst försvinna. Då hon nu kommer till en gatlykta, är hon
redan så lugn att hon kan se på sitt ur. Det fattas tio
minuter i nio. Hon håller klockan för örat — den står icke.
Och hon tänker: jag lefver, är frisk . . . till och med min
klocka går . . . och han . . . han ... är död . . . det är
ödet. Det är som om allt vore henne förlåtet . . . som om
hon aldrig hade felat. Det syns ju. Hon hör sig själf högt
säga dessa ord. Och om ödet hade fogat det annorlunda?
Om det varit hon som nu legat där i diket och han som
varit lefvande? Han skulle icke ha flytt, nej . . . icke han.
Nå ja, han är ju en man. Hon en kvinna — och hon har
ett barn och en make. Hon har haft rätt att göra det —
det är hennes plikt. Hon vet mycket väl att hon icke handlat
så af pliktkänsla . . . Men hon har dock gjort rätt. Ja
oaf-sikligt . . . som . . . goda människor alltid göra. Annars
hade hon blifvit upptäckt. Nu skulle läkarne ha frågat
henne: Och er man, min fru? O gud! . . . Och tidningarna
i morgon — och familjen . . . hon skulle ha varit förlorad
för alltid och ändå icke kunnat väcka honom till lif igen.
Ja, det var hufvudsaken; hon skulle ha störtat sig själf till
ingen nytta. — Hon är nu under järnvägsbron. Vidare . . .
vidare . . . Här är Tegethoffspelaren, där så många gator
löpa tillsammans ... I denna regniga blåsiga höstafton äro
icke många människor ute, men det förefaller henne, som
brusade stadslifvet mäktigt omkring henne; ty därifrån hon
kommer, rådde den förskräckligaste stillhet. Hon har tid på
sig. Hon vet, att hennes man icke kommer hem förrän vid
tiotiden, hon hinner kläda om sig, Nu kommer hon att tänka
på att se på klädningen. Till sin förskräckelse märker hon.
att den är alldeles nedsmutsad. Hvad skall hon säga till
jungfrun? Den tanken far genom hennes hufvud, att i morgon
skall man kunna läsa i alla tidningarna om olyckshändelsen.
Det skall öfverallt också stå omtaladt om en dam, som var
med i vagnen och som icke sedan fans kvar, och vid tanken
härpå darrar hon på nytt — en enda oförsiktighet och all hennes
feghet hade varit förgäfves. Men hon har dörrnyckeln pa sig;
hon kan ju läsa upp själf; — så hor ingen henne. Honstiger
fort upp i en droska. Hon skall just Jemna sin adress, da
det faller henne in att det kunde vara oklokt, och hon
upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
