Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - De döda tiga, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i8
där och söka henne. Hvad skola de tänka? Skall man icke
springa efter henne? Men nu kan man icke längre hinna upp
henne, hon har för stort försprång och är genast framme vid
bron och då är all fara öfver. Ingen kan ana hvem hon är,
ingen lefvande själ kan gissa hvad det är för en dam, som
åkt med den där herrn på landsvägen. Kusken kände henne
nog icke och skall icke känna igen henne, om han får se
henne en annan gång. Man bryr sig icke häller om hvem
det var. Hvem angår det? — Det var mycket klokt af henne,
att hon icke stannade kvar där, det var icke häller simpelt
gjordt af henne. Frans hade ju själf gifvit henne lof. Hon
måste hem, hon har ett barn, en man, hon vore förlorad om
man hade träffat henne där hos sin älskare. — Där är bron,
vägen synes tydligare . . .. ja hon hör redan vattnet brusa
som förr; det var där hon gick arm i arm med honom —
när — när? För hur många timmar sedan? Det kan icke
vara så länge sedan. Icke länge? Kanske dock. Kanske
hade hon varit länge medvetslös, kanske är det midnatt för
länge sedan, kanske är det snart morgon, och de ha
redan saknat henne därhemma. Nej, nej, det är ju icke
möjligt; hon vet att hon icke förlorat medvetandet; hon
mins nu noggrannare än i första ögonblicket, hur hon störtat
ur vagnen och genast varit på det klara med allt. Hon
springer öfver bron och hör genljudet af sina steg. Hon
ser hvarken till höger eller vänster. Nu ser hon någon komma
mot sig. Hon saktar stegen. Hvem kan det vara ? Det är
en uniformerad person. Hon går mycket sakta; hon får icke
väcka uppmärksamhet. Hon tror sig märka, att han fixerar
henne. Om han skulle göra henne en fråga? Hon är
alldeles inpå honom och känner igen uniformen; det är en polis;
hon går förbi honom. Hon hör, att han stannat bakom henne.
Med möda afhåller hon sig för att springa; det skulle göra
henne misstänkt. Hon går fortfarande lika långsamt. Hon
hör steg bakom sig, men de aflägsna sig. De dö alldeles
bort. Hon andas ut; hon har kommit öfver bron, hon hör
spår-vagnsklockorna. Det kan icke vara midnatt på länge. Nu
går hon åter fortare; hon skyndar mot staden, hvars ljus hon
redan ser skimra emot sig under järnvägsviadukten vid vägens
slut, hvarifrån hon redan tycker sig höra ett dämpadt buller.
Endast denna ödsliga väg till och så är hon räddad. Nu hör
hon på långt håll gälla signaler; de bli allt gällare, ju
närmare de komma; en vagn rusar förbi henne. Det är
rädd-ningssällskapets vagn. Hon vet hvart den skall. Hvad den far i
väg! tänker hon . . . Det är som vore det trolleri. — Ett
ögonblick har hon en känsla af att hon måste ropa efter dem, att
hon måste med, måste åter dit, hvarifrån hon kom—ett
ögonblick gripes hon af en oerhörd blygsel, som hon aldrig förr känt;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
