Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Nästa århundrades politiska ideal, af L. Gumplovicz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 6
börja vackla: idéer, som man höll för sanna och i följd
däraf för evigt beståndande, börja komma i misskredit,
Man tyckes börja långsamt nyktra till, där ännu helt
nyligen härskat idel jubel och hänförelse. Man anordnade åt
sig stora palatsliknande boningshus; nu då man installerat sig
där, känner man sig icke fullt hemmastadd. De äro icke
beboeliga, en liklukt råder där, som om man byggt på en
kyrkogård. Man tänkte att man skulle draga in i en ny,
ljus, luftig bostad; i stället inandas man en unken
medel-tidsluft, som om man dragit in inom gamla murar, där det
icke vädrats på flera hundra år. Det förefaller mig, som
om det nya stora palatset icke motsvarat förväntningarna
och det goda folket längtade ut därifrån, hvar och en till
sitt gamla lilla lugna, sunda, luftiga, fridfulla hem.
Åtminstone förefaller det dem nu så — i den stora
praktbyggnaden gripas de plötsligen af en kraftig trånad till
de hyddor de en gång bebodde. Det dyker upp hos dem:
ett nytt politiskt ideal.
Låt oss tänka på Italien. Hvem skulle någonsin
kunnat tro, att det skulle komma en tid,.då man där skulle
förklara krig mot nationalitetsidén eller rättare sagdt mot den
med den upplifvade enhetsidén? Italien, landet för de
långvariga stormande fordringarna på enhet i “nationalitetsidéns44
namn, har nu blifvit likgiltigt för denna idé och vänder
sig bort från enhetstendensen. Knappast troligt — men
sant. Framför mig ligger en ny bok af Celso Ferrari:
“La Nazionalitä è la vita soziale“. Hvad vill författaren?
Han försöker att rädda nationalitetsidéns ära. Om i Italien
denna idé redan behöfver ånyo förklaras och rättfärdigas,
då har det gått långt. Ferrari säger för öfrigt i sitt
företal: “den af vår folkrättsliga skola så högtidligt
förkunnade nationalitetsprincipen, som vårt folk så tappert
beseglade med sitt blod, har råkat i misskredit. . . .“ Skulden
därför bär enligt hans förmenande den omständigheten, att
denna princip hittills icke haft någon “vetenskaplig och
positiv grundval“. Blott i följd af denna brist kunde det
komma till denna “skändliga politiska komedi“, som vållade
att “detta ädla sociala sträfvande blef ett vapen för att
förskaffa militarismen nya och ödesdigra framgångar “.
Ferrari vill nu af hjälpa denna brist och gifva
nationalitetsprincipen en “vetenskaplig grundval44. I sådant syfte
bevisar han i sin bok, att nationalitetsprincipen icke är någon
folkegoistisk, utan en princip för mänsklighet och
humanitära framsteg och icke skall tjäna folkens krig, utan folkens
frihet. Det må finnas mycket riktigt och sant i hvad han
säger, men för närvarande och här i detta sammanhang
in-treserar oss endast det faktum, att man i Italien nu anser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
