Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - En moder, af Anna Törnström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
686
syntes ej till under barna- och ungdomsåren. Men den
fans där fast ännu endast i knopp, egoism och trots voro
under åratal de utmärkande dragen, men skulle sedan,
fingrade och tummade af det hårdhändta lifvet, försvinna och
gå öfver i ett älskande och försakande kvinnohjärta. Men
modern glömde — som vi alla så lätt göra — att det är
lifvet som uppfostrar, ingen är färdig vid födelsen. Först
skall växten suga sin näring ur jord och luft för sig
ensam, innan den kan sätta knopp och utveckla denna till
rik och doftande blomma. Alla måste vi hafva en tid, då
lifvet, dess glädje, dess smärta, är till endast för oss, ju
senare vi gå upp i andra, desto starkare växa vi, ju
tidigare, desto mera försvagas vi för att snart nog upplösas.
Endast något öfver ett år var gånget och åter födde
den unga modern en flicka.
Denna gång under hafvandeskapet hade hon
emellertid ej haft tid att sitta i något fönster och se på
gran-narne. Hon bodde för öfrigt ej nu midt emot den gamle
klockaren. Man hade flyttat i en större våning vid en
ståtligare gata, dar inga kära blommor hade plats att gro.
Men det hände mer än en gång, att hon, modern, suckade
vid tanken på det lilla hemmet vid bigatan, där jasminer
och rosor tillätos dofta ut sin lifsfröjd, och hon tyckte sig
aldrig mer så lycklig som där.
När flickan numro två intog den förstas plats i vaggan,
bet denna den nykomna i kinden i ren afundsjuka öfver
inkräktandet. Men det dröjde dock ej länge, innan de
blefvo vänner, de små.
Och modern, som nu på flera år ej fick några barn,
ägnade sig odeladt åt sina flickor. De voro ej starka till
helsan och de fordrade mycken tillsyn, men med en
älskande moders hela ppgifvande af egen bekvämlighet gaf
hon dem sin tid, sin omtanke, sina leenden, sina kyssar.
Hon blef till barn som de och gamla glömda sånger och
lekar från egen barndomstid blefvo åter väckta till lif och
kommo till heders. “Kråkan sitter på kyrketak", “Lille
Kalle med sitt svärd genom världen drager" blefvo henne
kära på nytt och upprepades i oändlighet och leken "baka,
baka hvetebröd" och dylika voro en källa till outtömlig
glädje både för henne och barnen.
När den äldsta var sex år, födde modern en son och
två år därefter åter en. Hennes kärlek räckte nog till för
alla fyra, men ej så hennes krafter. De började sjunka år
för år. Gossarne blefvo ostyriga, liknade mest den äldsta,
den yngsta af flickorna var den fogligaste, hon hade ärft
moderns stilla väsen. När pojkarne vuxit ur kolten, blef
det fasligt ras i huset, det var svårt få bugt med hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
