Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - En moder, af Anna Törnström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68g
tyckte ej det vara svårt att dö, de, barnen, hade fått sin
uppfostran, de kunde stå på egna ben nu, hon var nöjd.
Och för sjelfva döden hade hon aldrig hyst någon
fruktan. Tvärtom, hon hade alltid tänkt sig honom som
en god vän, som kom, när plågans mått var rågadt, när
man intet mer kunde uträtta, när lifvet förlorat sin
dragningskraft och syntes overkligt, som en skugga af hvad
s om förr varit starkt och friskt och blodfullt och
efter-sträfvansvärdt. Hon hade en gång sett ef t konstverk i
marmor föreställande dödeii som en ung, nyss uppvuxen
yngling med fasta men goda och vänliga drag, i ena
handen hade han hållit en sänkt fackla och vingarna på hans
skuldror hade angifvit hans högre ursprung. Och så hade
hon alltid sedan föreställt sig honom, ej som den
afskräc-kande benrangelsmannen med lien,
Hennes enda egentliga sorg var den smärta barnen
skulle känna, när de kallades hem för att se henne död.
Hon visste hur det skulle gripa dem. Det skulle blifva
deras första verkliga sorg, men ännu voro de unga, de
skulle kunna bära den. Först skulle den sarga grymt,
obarmhertigt, men sol skulle hvarje morgon gå upp, måne
skulle skimra i silfver om kvällen, snö skulle falla och regn,
blommor blomma, och gräs gro. Allt skulle blifva som
förr, endast att de skulle hafva ett minne mer och en
graf-kulle att gå till, som så småningom skulle blifva dem kär.
Och de skulle få nya intressen och nya minnen, och
öfver de gamla skulle växa gräs liksom på hennes graf, och
då skalle smärtan ha mist sin udd och lifvet vara dem
åter kärt.
Men i dödsminuten omsväfvade hon med sina sista
rediga tankar sina barn så, att de alla hvar och en på sitt
håll måst tänka på henne tillbaka och känna ett sting af
ånger öfver att de lämnat henne allena.
Men sådant är lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
