Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - En moder, af Anna Törnström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
688
barn att det blef henne nog. Att se sina döttrar väl klädda,
när de med glädjestrålande ögon nickade sitt adjö lilla
mamma, då de foro på någon bal, eller vid hemkomsten
höra på deras beskrifningar öfver huru de haft det, hvem
de dansat med, hvad man haft till supén, och att lägga
märke till hur gossarne växte upp kraftiga och rödkindade
utgjorde hennes högsta fröjd.
Men understundom lade sig de dagliga småbekymren
så tungt på henne, att hon måste söka upp någon afskild
vrå för att gråta ut. Denna eviga vidhängsna plåga att
få slantarne att räcka till var hennes lifs gnagande sorg.
Och ingen försökte ta bort stenarne på hennes väg, alla
ville ha, ingen ville försaka. För hvarje år hade hon
mindre motståndskraft, ty kroppskrafterna försvagades! Men
oaktadt sin svaghet var hon ovanligt seg, ingen af sina
husmoderliga plikter behöfde hon öfverge, bittida och sent
var hon den ordnande, den gifvande.
Så var det en vår, en vår, som kom ovanligt sen, så
att det knappt märktes någon öfvergång från den första
fina vårandedrägten till sommarens fulla djupa drag. Hon
hade varit så klen, att hon ej vågat sig ut hela vintern,
hvarför hon kände att hon var alldeles förbi. Men ingen
tänkte vidare på det, man var van att se henne ha lite
krafter på vårarne.
Barnen voro nu uppvuxna, och sönerna hade detta år
fått anställningar, dock icke i födelsestaden, döttrarne voro
i hemmet. När de första heta dagarne kommo, reste
flickorna på landet, där de inackorderat sig i familj.
I sista minuten sade den äldsta, när hon gråtande
omfamnade modern. Ja men skulle vi ej stanna hemma,
mamma är allt bra skral.
Visst icke, hade hon svarat, nu när jag kommer att gå
ut, blir jag bättre som alltid, och dessutom veta ni jag
gläder mig öfver att ni ha det så bra som möjligt, ni
be-höfva så godt komma ut. Men inom henne var det, som om
någon hjärtsträng brustit, när hon såg in i sina käras ögon
— hon anade det var för sista gången.
Tre dagar därefter, en het sommardag, när naturen
passioneradt tog igen sin skada att komma efter, när den
glödde i feber att växa sig färdig att njuta, låg hon,
modern, på sitt yttersta. Hon förbjöd strängt alla att skicka
efter barnen, de hade aldrig sett någon dö, de skulle få
så gränslöst ondt af det, hon ville vara ensam.
Och hon dog ensam, hon, som gifvit allt åt sina barn,
gifvit dem lif och kärlek och glädje. Hon visste dock, att
i deras minne skulle hon lefva alltid, lefva förskönad. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
