Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Broxvik-Fägerskiöldshistorien jämte några af dess juridiska, advokatoriska, psykologiska och journalitiska interiörer och accessoarer, kritiskt belysta af Kurt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7°4
och vänner så lätt glömma bort, att det var advokaten S. som
varit hennes närmaste och mest energiska hjälp? Ah nej,
det ligger nog nu ännu mera i hans eget intresse som
advokat, offentlig person och väl äfven som vänners ideal och
förgångsman att uppbjuda alla sina krafter för att rädda
så mycket som möjligt af frkn Helga Fägerskiölds
trovärdighet i frågans öfriga delar.
Jag kan icke neka till att det fins i tonen och
innehållet i den där offentliga förklaringen något som skorrar
icke fullt äkta i mina öron. Det är både det hvad jag vore
frestad karakterisera som påtagandet af en principmartyrs miner
och skyltandet med att advokaten är besjälad af en så
ädel medborgaranda, att han, trots de stora personliga
obehagen, träder fram för att godtgöra hvad staten
försummar. Det är litet för mycket “pose44 för min smak.
Därför kan jag icke ryckas med i den entusiasm som
t. ex. i tidningen “Småland44 framkallat dels den
storståtliga ledarerubriken: 44En man och en princip44 och dels de
rörda orden om “personligt ofter44 från hr S:s sida. Lika
litet senterar jag Socialdemokratens ord om betydelsen af
skriften som “en lektion till allmänna meningen om en
an-klagads rättigheter och samhällets plikter44.
Principen om obligatorisk rättshjälp är en vacker och
hög princip, så vida man därmed afser att vinna först och
främst sanningens utredande och därjämte att de juridiska
och moraliska förmildrande omständigheter, som verkligen
tala för den åtalade äfven om han är skyldig, må behörigt
framhållas och afvägas, ty ingen människa är ju så dålig att
icke något godt kan sägas till hennes förmån. Men är det
hufvudsakligen för att nappas och slitas med rättvisan
eller för att ett par advokater skola få täfla om hvem som är
knepigast i advoceringssporten, så förfuskas principen. Det
är ju en afgjord brist i vår svenska rättsskipning att den
åklagade icke har rättshjälp att tillgå, så mycket mer som
allmänna åklagaren så ofta synes handla under den
tvångsföreställning att hans uppgift är att med all gevalt
bringa den ohjälpligt på fall, emot hvilken han råkat få
sina misstankar riktade. Och det lär finnas t. o. m. flera
advokater, som äro nog ädelsinnade att särskildt göra det
till sin uppgift att supplera denna rättsskipningsbrist. Och
en sådan ädel principman, fastän jurist, får man ju tro på
och blotta sitt hufvud för, äfven om sträfvandet att bära
denna idés fana högt skulle välja så pass malpropra
demon-strationsobjekt som procentareagenten Söderberg och de
två utländska ficktjufvarne. Häradshöfding S. omhuldar
denna princip icke blott teoretiskt, utan har, om jag inte
misstager mig, redan före casus Fägerskiöld äfven praktiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
