Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Nietzsche och Tolstoi, af N. Grot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
734
Det onda ligger i samvetets ofrihet, som är en följd at
lärorna om syndafallet, om medlidandet, om kärleken. Det
onda, brottet, egoismen äro lagenliga och nödvändiga
yttringar af den kraftfulla individualiteten; de egoistiska
handlingarna måste befrias frän det med dem förbundna orena
samvetet; människan skall upphöra att vara ond, då hon har
upphört att anse sig för ond. All källa till en individualitets
kraft ligger i lidelsen; man måste erkänna lidelsens rätt, först
då förmår individualiteten ge uttryck åt sin samlade latenta
energi. Med andra ord: man måste afskaffa det moraliska
ansvaret i kristlig betydelse, — och det därför att enda
meningen med mänsklighetens lif ligger i den högsta
utvecklingen af individualiteten, i höjandet af människan-djurets rastyp
till » öfvermänniskans» fullkomnade art. Då likväl icke alla
människor duga härför, måste massorna tjäna som
piedestal för de utmärkta individualiteternas upphöjande. Nietzsche
är en afgjord fiende till all politisk jämlikhet, att icke tala
om samhällets socialistiska nivellering; hvad nutiden redan
eger däraf tjänar enligt honom endast till rastypens
försämring, till frambringandet af en feg, rädd och opersonlig
djurhjord. Allt detta betyder en återgång till den hedniska
kulturens grundsatser. Och Nietzsches andliga ideal tillhöra i
verkligheten den antika världsåskådningen, som icke hade någon
kännedom om kristlig ödmjukhet och -tålamod, kristligt
medlidande och kristlig kärlek, och därför bugar han sig for
senare perioder i mänsklighetens lif, som beredde enskilda
individer tillfälle till den mest lysande kraftutveckling. Han talar
med entusiasm om renässansens period som under reaktion
mot den kristna moralen åvägabragte såväl det mest
öfverraskande uppsving af vetenskap och konst som oerhörda
orgier af last och brott. Visserligen gäller hans hyllning icke
lasten och brottet, icke utsväfningarna och våldsgärningarna,
utan den samtidiga geniala skaparekraften hos den af inga
moraliska fördomar bundna individualiteten; men de
antydda negativa företeelserna äro för honom medaljens
oundvikliga frånsida. Man kan formulera hans lära sålunda: ju
mera ondt dess mera godt, ty det onda är den nödvändiga
mörka grundtonen i bilden af den från det moraliska tvånget
befriade skapande individualiteten.
Helt annorlunda tänker Tolstoi. Det onda ligger enligt
hans uppfattning icke i individens moraliska bundenhet, utan
i afvikandet från sedlighetens lag, i missuppfattningen och
okunnigheten om densamma och i en social organisation som
strider mot kristendomens sedliga världsåskådning. I
kristendomens sedliga världsåskådning ligga garantierna för
individualitetens sanna och andliga befrielse. Tolstoi söker lika litet
som Nietzsche lifvets mening i en syndabefrielse i en annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
