Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Nietzsche och Tolstoi, af N. Grot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
733
på de anklagades bänk? Och med tiden skola dylika saker
ännu hastigare och fullständigare upptäckas. Man får alltså
väl icke betvifla, att vårt århundrades upptäckter och framsteg
på vetenskapens och teknikens område betydligt förändrat
den jordmån, där de sedliga begreppen och idealen omsättas
i ^handlingar. Det allra viktigaste resultat som hittills
uppnåtts består dock däri, att den fullständiga absurditeten i den
kompromiss, som med en sammanblandning af hedniska och
kristna ideal herskat i Europa sedan renässansen, trädt fram
i dagen.
Detta dilemma upprör djupt sinnena i vår tid och har
fört till en rad af försök, som låta klassificera sig på ungefär
följande sätt: i) ett extremt bekämpande af den kristna
religiöst sedliga världsåskådningen i den positivt och progressivt
vetenskapliga, d. v. s. hedniska världsåskådningens namn;
2) ett extremt bekämpande af den progressivt vetenskapliga,
d. v. s. hedniska, världsåskådningen, i kristendomens namn;
3) försoningen af båda ståndpunkterna på en ny grundval.
Dessa försoningsförsök ha tills vidare förblifvit utan betydelse.
Däremot äro de extrema ståndpunkterna representerade af
två andar af första rangen: af Friedrich Nietzsche och Lew
Tolstoi. Gemensamt för båda är den lidelsefulla protesten mot
den moderna sedliga världsåskådningen och kulturmänniskans
inre lefnadsordning. »Sålunda kan man icke längre lefva, icke
längre kunna de bestående och helt tydligt framträdande
motsatserna i lifvet fördragas. Man måste förändra hela
lefnads-sättet och därför börja med en pröfning af de förherskande
uppfattningarna om lifvet, om dess betydelse och om dess
mål.» För båda är likaledes gemensamt den icke mindre
häftiga och vältaliga protesten mot det kristna samhällets
sekelgamla yttre organisation, som synes dem under dygdens
och lagl‘ghetens mask dölja synder och laster. Slutligen är
tvifvelsutan gemensamt för båda äfven positiva sträfvanden.
Båda vilja att i människans iif förnuft och nykter analys skola
triumfera, att individualiteten skall befrias från trycket af
seder och traditionella föreställningar, att dess själfkänsla och
själfmedvetande skall tillväxa, dess sedliga lif förändras och
erhålla en ny grundval: de fordra individualitetens befriande
från alla band som hämma dess andliga utveckling. Men
därmed slutar ock deras öfverensstämmelse.
Nietzsche söker allt ondt i individualitetens beroende af
kristendomens religiöst sedliga världsåskådning. Liksom i
tidigare århundraden kristendomen småningom förföll som
dogm, så måste nu också kristendomen gå under som moral:
»Vi stå nu inför denna tilldragelse.» (»Zur Genealogie der
Moral.»)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
