Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - »Unser Karl», novell af Bret Harte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Jo, hela Shermany är mine volks — hela gountry’t,
eller hur?“
Konsuln gick till sitt skrifbord och skref på sin
egen amerikanska tyska en kort biljett till general
Ad-lerkreutz. Han ansåg det icke vara sin plikt att i denna
sak träda myndigheterna i vägen eller erbjuda sitt ord
för Karl Schwartz. Men han anhöll, att, som den
anhållne uppenbarligen var en oskyldig emigrant och så
ung, hvarje straff eller militärisk degradering skulle
besparas honom och att han skulle tillåtas få intaga sin
plats i ledet likt andra rekryter. Om konsuln fmge
vedervåga att uttala sin mening i en militär
angelägenhet, så ville han påstå, att Karl passade för trängen!
Naturligtvis förbehöll han sig, om tillfredsställande
bevis kunde företes, rätten att reklamera honom.
Konsuln uppläste detta för Karl, Den kerubiska
ynglingen smålog och sade: ‘Zo!“ Därpå sträckte han
ut handen och tilläde: “Zshake!“
Konsuln tryckte hans hand med en känsla af
samvetsagg och gick före honom ut i det yttre rummet,
hvarest han öfverlämnade honom jämte biljetten åt
in-spektörn. En allmän suck hördes från flickorna och
bönfallande blickar sökte konsuln, men han slöt
visli-gen, att det skulle göra Karl, ett hjälplöst hittebarn,
godt att under någon tid vara under någon sorts
disciplin. Och så öfvergick han till de mindre vanskliga
göromålen med att påteckna inlagor.
Sent på aftonen mottog han från bältet på en
or-donnans en bit hopviket, blått papper, hvilket innehöll
på engelska det enda ordet “Alright“, ledsagadt af några
ojämna penndrags som han igenkände såsom
Adler-kreutz’ namnteckning. Men det var först en vecka
senare, som han fick veta något bestämdt. Det var en
kväll, då han återvände till sin bostad i stadens
villakvarter, som han, då han öppnade porten, i bakgrunden
af förstugan fick se sin husjungfru Trudschen, uppvaktad
af den vanliga, blå, röda eller gula skuggan. Då han
med ett sedvanligt “n’ Abend!“ passerade förbi dem,
vände sig soldaten och hälsade. Konsuln stannade. Det
var keruben Karl i uniform’.
Men han hade ej förlorat en enda af sina
egendomligheter. Hans hår hade visserligen blifvit klippt
litet närmare intill mössan, men det hade fortfarande
sin färg och sin ullighet oförändrade. Hans fylliga
gestalt var inknäppt i bälte och knappar, men det gjorde
endast, att han såg mer onaturlig ut och ännu mer
liknade en förening af penntorkare och nåldyna — hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
