Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - »Unser Karl», novell af Bret Harte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
749
Det var Karls sista besök på konsulatet. Han hade
talat sannt, ty konsuln erfor snart, att han verkligen,
genom någon inflytelserik bemedling, blifvit förflyttad
till guvernörens i Rheinfestung personliga tjänst.
Tjänst-flickorna i Schlachtstadt greto, och de fina damernas
samkväm hade förlorat något visst i afseende på
originalitet och ledighet. Karls minne lefde tack vare de
sista upplagorna af hans forna dumheter allt fortfarande
i barackerna, och historier, som sades komma från
Rheinfestung beskrefvos på officerarnes slang som
“kolos-sala“. Men konsuln kände till Rheinfestung och kunde
ej föreställa sig detsamma såsom ett hem för Karl eller
som på något sätt egnadt att underhålla hans
egenheter. Det var nämligen i eminent grad en
fästningarnas fästning, ett magasinernas magasin, en depoternas
depot. Det var nykeln till Rhen, Westfalens citadell
och de tyska järnbanornas Clapham Junction, men det
var försvaradt, befästadt, omgärdadt och kontrolleradt
af såväl de nyaste som de äldsta påfund i militär
strategi och vetenskap. Äfven under den djupaste fred
hände det att hela bantåg ilade därin, likt råttan i en
fälla, och aldrig kommo ut igen; det sträckte ut öfver
floden en inbjudande hand och kunde i en blink
förvandla den till en knuten näfve. Man “defilerade“ in i
det, bevakad Vid hvarje steg af löpgrafvar; man
passerade genom det, som man trodde, men fann sig
endast framför nya vallar, och när man till slut väl trodde
sig ute därifrån, så hindrades man af en ny bastion.
Själfva floden hade tvingats in i dess tjänst som
försvar. Det fanns hemligheter om dess grundvalar och
minor, som endast de allra högsta militära despoterna
kände till och behöllo för sig själfva. Med ett ord —
det var ointagligt.
Att det ej gick an att behandla en sådan plats som
ett lappri eller missförstå dess rät- och spets vinkliga
allvar, tycktes klart för alla. Men eggad af sina
kamrater eller af sin egen narraktiga nyfikenhet, lyckades
Karl en gång falla i Rhen och blifva med svårighet
uppfiskad. Badet torde ha afkylt hans militära ifver och
syrsatt hans goda humör, ty någon tid efteråt hörde
konsuln, att han med sin gamla historia om amerikanskt
medborgarskap besökt amerikanske konsularagenten i
en närbelägen stad. “Han tycktes“, sade konsulns
kollega, “vara väl hemmastadd med amerikanska
järnva-vägar och städer, men han hade inga papper. Han
hängde här på kontoret någon tid.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
