Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Bismarcks socialpolitik, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
understödja arbetarnes produktionsföreningar, så förklarar
handelsministern officiöst, att det vore en inbillning, “att
staten skulle kunna genom några som hälst lagbestämmelser
eller administrativa åtgärder af hjälpa det armod som
sammanhänger med arbetets vilkor öfver hufvud och den i
världsordningen grundade skilnaden mellan fattig och rik“.
Ja den Manchesterliga insubordinationen gick så långt, att
man i ett fall vågade lämna ända till sjutton
påminnelse-skrifvelser utan svar; man hoppades att uttrötta den
besvärliga projektm akaren genom att hänsynslöst lägga hans
skrifvelser till handlingarna.“ (H. von Poschinger). Senare
tvingade han verkligen en gång grefve Itzenplitz att
tillsätta en komité för afgifvande af positiva förslag till
förmån för arbetarklasserna och han uppmanar honom
enträget att tillkalla äfven vetenskapsmän af olika riktningar
och intelligenta arbetare, och Itzenplitz utser en enda
vetenskapsman, men ingen enda arbetare, utan i stället
kommersråden Stum och Benjamin Liebermann. Naturligtvis
skyndade sig icke komitén med den sociala frågans “lösning",
och så “förrann tillfället i sanden“, som Poschinger säger
i sin krönika. Med hänsyn till dylika saker anmärker då
Bismarck med fog: “Först en noggrann inblick i
göro-målen lär en att inse den grad af friktion, som hos oss
måste öfvervinnas, innan ett öfverskott af kraft frigöres
och kommer till praktisk användning/4 Och vidare knorrar
han: “Myndighetspartikularismen förstör allt samman, nu
arbetas det som med åtta kvarnstenar emot hvarandra,
hvad är jag som ministerpresident? Ett dekorativt led.“
Och detta ämbetsmannamotstånd sträcker sig ända ned till
referendarier och gendarmer. Det är verkligen intet skämt.
Ett bevis härpå är följande historia, som utgör en kostlig
illustration till de oändligt smås rebelleri mot den geniale
nyhetsmakaren. I waldenburgkretsen hade elfva väfvare,
som hos konungen beklagat sig öfver sina fabrikanter,
blifvit afskedade (1864). Bismarck, som hade
förskaffat väfvarne audiens hos konungen, skickade 120 thaler
till vederbörande landtråd till fördelning bland de brödlösa
arbetarne. Fortsättningen framgår af följande skrifvelse
från Bismarck till inrikesministern grefve Eulenburg:
“Den nuvarande innehafvaren af landtrådsämbetet
re-geringsreferendarien Böhm har, i stället för att utföra det
erhållna och som angeläget betecknadt uppdraget att fördela
understödet, i sin bifogade rapport icke blott uttalat sig
mot ett dylikt understöd öfver hufvud, utan ock tagit sig
anledning att inlåta sig på. något som han icke fått i
uppdrag eller att yttra sig om väfvarnes löneförhållanden. Han
har därvid som det synes mig på ett ensidigt sätt gått till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
