Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Bismarcks socialpolitik, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7^9
gjorde därigenom ett verksamt schackdrag mot
partikula-rismen; man satte den hittills från politiken uteslutna
arbetarklassen ett kraftigt vapen i händerna, och man visste
att detta vapen först skulle vändas mot de stora städernas
oppositionella bourgeoisi. Men hvilka än denna realpolitiks
subjektiva grunder kunde vara — objektivt tillföll
huf-vudnyttan “folket i blusar och mössor", som hädanefter
kunde med eftertryck göra gällande sin röst i det
offentliga lifvet. 1869 följde den andra akten beviljandet af
koalitionsfrihet. Men därmed voro endast hindren för den
sociala evolutionen undanröjda, ännu inga positiva organ i
-sationer till lättande af arbetarklassens existenskamp
skapade — och att sådana vore nödvändiga, insåg Bismarck
instinktivt. Och då han aldrig kunde hämta råd från
byråkratien, så återstod honom intet annat än att själf
sätta sig in i den sociala frågan. Han följde med
uppmärksamhet arbetarpartiets utveckling och den
“katedersocialistiska" rörelsen, som på 70-talet hade stor framgång
och då ännu producerade egna tankar; men han har icke
anslutit sig till någon af dess teorier, utan fast mer från
sina egna själfständiga synpunkter betraktat det erhållna
materialet. Han kom principiell till det resultat att afvisa
den ena formen af statens hjälp, som omfattades både af
katedersocialister och socialdemokrater, nämligen det
egentliga “arbetarskyddet". Till grund för denna hans ställning
låg den fundamentala uppfattningen att industriidkaren
borde vara herre i sitt eget hus och ställa med sina affärer
alldeles efter godtfinnande. Då skilde sig Bismarck icke
från den åsikten, som man så ofta hör uttalas af praktiska
människor, eller att lagstadgad maximalarbetsdag,
sön-dagshvila och inskränkning af kvinno- och barnarbete
nedsätta allt för mycket fabrikanternas vinst och på samma
gång förminska arbetarens löneinkomster, kanske rent af
låta honom riskera hela arbetsmöjligheten. Bismarck yttrade
vid ett tillfälle i riksdagen:
“Det är frågan: hvar är den gränslime, hvartill man
kan belasta industrien utan att för arbetaren slakta hönan
som lägger ägg åt honom. Om man för uppfyllande af
statsändamål ställer fordringar på industrien, så måste man
mycket noga klargöra för sig gränserna för denna
industris bärkraft. Men om man går till verket utan att söka
gränserna, utan att respektera dem, så löper man fara att
nedtynga industrien med fordringar, som den icke är i
stånd att uppfylla. Ingen drifver en industri om han gör
förlust därpå, icke ens om han blott får en ringa vinst.
Den som nöjer sig med 5 procent på sitt kapital har det
bekvämare, om han egnar sig uteslutande åt att klippa
ku
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
