Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Bismarcks socialpolitik, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
773
tår sitt underhåll. Proudhon har en gång förträffligt
framhållit denna skilnad, då han skref: “Cesarismen blef
möjlig hos romarne då till peblejernas seger öfver patricierna
kom verldens eröfring. Nu kunde Cesar belöna sina
veteraner med utländska gods, betala sina pretorianer med
utlandets tributer, föda sitt plebs med utlandets afkastning.
Sicilien och Egypten lemnade honom spanmål, Grekland
sina konstnärer, Asien sitt guld, sina parfymer och sina
hetärer. barbarerna sina gladiatorer. Nationernas plundring
skedde för att tillfredsställa det romerska plebs’ behof, en
lat, tygelselös och motbjudande massa, och hade kejsarens
säkerhet till ändamål. Nu för tiden gäller det något helt
annat. Vi draga inga pengar från utlandet. Det gäller
icke längre att underhålla detta plebs med röfvade skatter
från besegrade nationer utan att låta det lefva på hvad
den själf förtjänar, med ett ord, att låta det arbeta."
Och detta sökte den moderna imperialsocialismen att
uppnå genom de anförda åtgärderna. Att den lyckats till
en viss grad, låter sig knappast bestridas. För att
fullständigt uppskatta dess betydelse, måste man erinra sig,
huru under förgångna tider bourgeoisiens och byråkratiens
motstånd mot den uppstående industriella arbetarklassen
och dess politisk-sociala sträfvanden var så stort, att man
icke tillstadde dess mest berättigade yttringar och ännu
mindre tänkte på att förskaffa den andel i den politiska
makten eller inrätta några sociala organisationer till dess
förmån. Detta motstånd bröts nu med tillhjälp af
imperialsocialismen, som blef en faktor till arbetarnes understöd,
öfver allt infördes en för dem gynsam rösträtt, garanterades
dem rätten till själfhjälp i den ekonomiska kampen och
dessutom skapades positiva institutioner för att lätta deras
lifskamp, under det att utan denna de ledande männens
socialistiska ådia den oerhörda tyngden af statens
auktoritet och maktmedel måhända kastats i vågskålen emot den
begynnande arbetarrörelsen.
Endast en naiv psykologi skulle kunna antaga, att de
statsmän som började denna politik härvid handlat
fullständigt oegennyttigt. Det kan fast mer uppvisas, att de
samtlige trodde sig kunna på sådant sätt vinna
arbetarmassorna. Men denna förhoppning har dock visat sig
bedräglig. Ty öfverallt i det offentliga lifvet ha just
arbe-tarne intagit en fientlig ställning mot dessa statsmän:
Disraeli störtades vid 1880 års val genom arbetarnes röster,
fastän han hade gjort så mycket för dem och så varmt
understödt deras sträfvanden på alla områden; Napoleon
har aldrig haft en fruktansvärdare fiende än proletariatet,
som lurade endast på den stund, då en revolution skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
