Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Bismarcks socialpolitik, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
772
klamation förklarat: -Tillräcklig hjälp vid olycksfall och
sjukdom under den tid, då arbetsförmågan ännu finnes
kvar, och en anspråkslös bärgning, när hvilans tid är inne,
det är hvad regeringen önskar eder arbetare och det skall
den äfven med tiden och i frid samt med eder egen
tillhjälp förskaffa eder!“ Men huru obetydligt ter sig icke
det som Napoleon faktiskt åstadkom med sin metod att
subventionera hjälpkassor mot hvad Bismarck skapade. Den
tyska arbetareförsäkringen, som bebådades i en kejserlig
skrifvelse af år 1881 och fullbordades till 18.89, är en
storartad, i världshistorien rent af ensamstående organisatorisk
byggnad. Hur kolossalt det som gjorts är visas af följande
siffror. Hos oss äro försäkrade:
mot sjukdom 8 millioner arbetare,
mot ålderdom och invaliditet lU/2 millioner,
mot olycksfall 18 millioner.
De belopp, som på grund af det härigenom skapade
rättsanspråket tillflyta arbetarne, uppgå redan till i rundt
tal 200 millioner mark årligen och måste snart komma att
ytterligare stegras. För arbetslöshetens bekämpande har
Bismarck visserligen icke gjort något, och att han icke
vidare utbildade arbetarskyddet är beklagansvärdt och
innebär egentligen en lucka i hans socialpolitik. Det värsta
felet var dock undantagslagen mot socialdemokratien; trots
sin stränghet blef den fullständigt overksam och skadade
den politiska moralen. Härvid har den följande regimen
förvärfvat sig en stor förtjenst genom arbetarskyddets
utbildning och socialistlagens upphäfvande. De uppenbara
felen i den Bismarckska socialpolitiken äro således
undanröjda, medan det stora i den blifvit bevaradt — ett
mo-numentum ære perennius.
Nutidens imperialistiska socialpolitik har ofta jämförts
med det sjunkande romarerikets cesaristiska. Och liksom
lösen “bröd och lekar!“ allmänt gäller som ett symptom
på den antika världens dekadens, så framställes väl äfven
den socialreform, som försökts af den imperialistiska tankens
moderna bana, som symptom på den nyare kulturens
nedgång. Men denna parallel är icke träffande. Ty antikens
cesaristiska politik bestod i att uppehålla, göda och roa en
hufvudstadspöbel, som missbrukade de maktmedel och
hjälpkällor, som stodo Imperium Romanum till buds, till ett
dagdrifvarlif utan arbete, medan åter den nu skildrade
socialpolitiken hufvudsakligen går ut på att skaffa dem
arbete som vilja arbeta, lätta belägenheten för de hårdt
arbetande och rädda de arbetssamma från undergång, så
att vid detta system endast den som icke förmår arbeta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
