Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Nietzsche och Tolstoi, af N. Grot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
776
jande af de svaga är för honom hinder för framåtskridandet.
Afskaffa morallagarna och hvarje ansvarighet, på det att
individualiteten må kunna erhålla fullständig utveckling af sin
naturkraft! Afskaffa lagarna — visserligen icke de inre
moraliska, som man icke kan afskaffa, utan de yttre sociala —
säger också Tolstoi, men han yttrar sig så, endast därför
att dessa lagar enligt hans mening förhindra kärlekens,
barmhärtighetens och medlidandets fullständiga triumf. Hvarje
kamp om tillvaron skall försvinna, så snart individualiteten
är fullt fri och fattat »dens vilja, som sände den ut i
världen». Människans högsta krafter skola framträda, då hon
afsagt sig hvarje makt och våld, äfven hvarje skenbart laglig
våldsakt.
Här föreligger en motsatt åskådning om den mänskliga
naturens väsende. För Nietzsche är människan ett ondt djur
ja det mest onda af alla djur och han tror, att det starka
djuret människan, sedan det slukat ett visst antal af sina
medmänniskor och uppsugit saften af tusenden, kan
öfver-träffa sig själf och inrangera sig i ett nytt fulländat
djur-species, som han benämner öfvermänniskan. Tolstoi tänker
annorlunda: ödmjukhet och tålamod, själfförsakelse och
kärlek äro mänskliga grundegenskaper. Just genom dessa
egenskaper skiljer sig människan från djuret. Hon är af naturen
anlagd för det goda. Makt gör henne icke ond och hon
skall blifva fullkomligt god. Man behöfver ingen
öfvermän-niska, ty människan är redan ett öfverväsen, guds afbild.
Men olikheten i den moraliska världsåskådningen hos de
båda tänkarne beror också på allmännare teoretiska
motsatser. Nietzsche är materialist, ateist och evolutionist af
tämligen fantastisk art. Med särskild förkärlek, ja med en
egendomlig förtjusning använder han hvarje tillfälle att
sammanslå begreppen djur och människa. »De engelska psykologerna,
önskar han, skulle vara tappra storsinta och stolta djur».
»Prästen är den första formen af finare djurslag». Nutidens
människa är för honom »ett sjukligt djur» och människan
öfver hufvud »det tappraste och vid det onda mest vanda
djuret». »Liksom folket skiljer blixten som subjekt från
blixtrandet som handling, så skiljer, menar Nietzsche, folkmoralen
den starka människans substrat, hvilket det står fritt att ge
uttryck åt en kraft eller icke, från kraftyttringarna». Men
det finnes intet sådant substrat; det finnes intet »vara»
bakom handlandet, verkandet, blifvandet! »Den handlande» är
blott tilldiktad handlingen — »handlingen är allt».
»Subjektet (eller,o för att tala populärare, själen) har därför måhända
hittills pa jorden varit den bästa trossatsen, emedan den för
flertalet af dödliga svaga och förtryckta af hvarje slag
möjliggjorde det sublima själfbedrägeriet att uttyda svagheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
