Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Nietzsche och Tolstoi, af N. Grot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
777
själf som frihet, dess varande så och så som förtjänst».
»Öfver allt eljest där anden nu är känd, mäktig och utan
falskmynteri i tänkandet, undbär den, säger Nietzsche, öfver
hufvud idealet — det populära uttrycket för denna abstinens
är »ateism» —: frånräknadt dess vilja till sanning». »Den
ovilkorliga redliga ateismen — och endast dess luft inandas
vi denna tidsålders intelligentare människor — är den
vördnadsbjudande katastrofen af en tvåtusenårig uppfostran till
sanning som på slutet förbjuder sig lögnen att tro på gud.»
Låt oss nu lyssna till Tolstoi. Den som känner hans arbete
»Om lifvet», vet hvilken djup afgrund enligt honom ligger
mellan ett djur och ett förnuftigt väsen, mellan djuren och
människorna, hvilka lidelsefulla ansträngningar han gör för
att försvara själens odödlighet och tanken på ett evigt lif,
huru han — trots tillfällig afvikelse från tanken om själens
personliga odödlighet till tanken om »andens» opersonliga
odödlighet —- ihärdigt fasthåller vid tanken om det andliga
lifvets evighet, om omöjligheten af en fullständig död. Tror
Tolstoi på en lefvande gud? Ja han tror af fullaste
öfver-tygelse, han tror till och med på bönens makt och på den
hemlighetsfulla förmedlingen af ett evigt väsen hos de lefvande
människornas själar. Han tror på dens vilja som sändt oss
i världen, på den eviga sanningens och den absoluta
godhetens värld. »Gudsriket är i eder.» Det är fullständigt gifvet
i den mänskliga själens potens, det har redan yttrat sig på
flera sätt och lyst klart till alla dödligas lärdom. Hela
utvecklingen är intet annat än en tillväxt af människans
andliga och moraliska personlighet. Därför måste man återvända
till evangeliets rena lära. »Älsken edra fiender, gören godt
emot dem som eder hata».
Ehuru Nietzsche hatar och med motvilja betraktar den
nuvarande borgerliga civilisationen, så dånar dock ur hans
lära som ett genljud af det oafbrutna larmet af vesterns
otaliga maskiner, af de millioner stänger, kolfvar och hamrar,
som tjäna och ha besegrat våra dagars mänsklighet. Alla
dessa maskiner, all denna samlade jätteteknik — är deras
mål icke i grunden äfven den bevingade öfvermänniskan?
I Tolstois lära däremot hör man ekot af de vidsträckta, föga
bearbetade stepperna i vårt fädernesland, af den ändlösa
melankoliska svarta jorden, af byns lugna och koncentrerade
ensamhet, i hvilken man har en så kraftig förnimmelse af
»jordens makt» och »den sunda och i sin ensamhet mäktiga
andens frihet».
Människan är ett dresseradt djur, människan är det
fullständiga förkroppsligandet af det gudomliga förnuftet på
jorden, i det är de grundåskådningar, som stå emot
hvarandra och därur följer allt annat. Om det i världen icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
