Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Den orientaliska litteraturens ålder, af F. Max Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
790
tillhjälp af samma suffix bildade gotiskan ordet dauthu-s,
död, och här visar sig åter vår regel som riktig och det
ursprungliga t framträder som th. Hvarför då, fråga vi,
har Grimms lag öfverträdts vid participierna dead och tot
och följts i substantiven death och Tod? Hvarför kallar
man den på det hela taget en lag, när den är så lätt att
öfverträda?
Man skall knappt tro mig, när jag berättar att orsaken,
hvarför i dead och tot det participiala t förvandlats till d
och t och icke till th och d och hvarför i death och Tod
det ursprungliga t blifvit th och d, upptäckts i Indien och
det i ett , språk sådant det talades där för tre och fyratusen
år sedan. Det är en allmän regel i det gamla indiska
språket, att accenten måste falla på vokalen efter
partici-piets t. Vi måste därför uttala yuktå, krita, dattä. I
många substantiv på tu faller accenten dock som vi sågo
på stafvelsen före t. Alltså våstu, krätu o. s. v. Öfverallt
där accenten i det gamla sanskrit faller på vokalen efter t,
som hos participierna, där gäller icke Grimms lag; t blir
således icke th i engelskan och d i tyskan, utan d i
engelskan, t i tyskan. Men öfverallt, där accenten faller före
t, gäller Grimms lag och t blir i engelskan th och i tyskan
d, så att death och Tod uppstå. Grimms lag öfverträddes
således icke, utan bekräftades genom en ny lag, som
träder i kraft och ytterligare visar den underbara
regelbundenheten i språkets utveckling — en regelbundenhet, som,
när vi bli fullt medvetna därom, blir nästan otrolig. Samma
hemliga inflytanden, som voro verksamma vid uppkomsten
af sådana ord som dead och death eller tot och Tod, ha
verkat på samma sätt i liknande fall. De, och de allena,
ge oss anledning till skilnaden i orden “jagd“ och “gejagt",
“siede“ och “gesotten", där vi i fornhögtyskan ha siodan,
sod, men sutum, gisotan.
Jag har fäst läsarens uppmärksamhet på denna punkt,
emedan jag ville visa, huru nära ett språk, som sanskrit,
hvilket ofta kallats världens älsta språk verkligen står oss.
Ett dödt språk eller något ännu äldre af dess förfäder
spökar alltjämt i de dunkla ställena i vårt eget språk. Ehuru
det är dödt, talas det alltjämt. Sanskrit upphörde redan i
tredje århundradet f. Kr. att vara ett taladt språk. Kedan
då voro icke dess accenter längre hvad de hade varit i
ve-datiderna. I stället för att vara så komplicerade som i
grekiskan, ha de blifvit förenklade som i latinet eller
engelskan. Vi ha icke ens vetat, att sanskrit någonsin
uttalats efter stränga accentregler, förrän vi blefve bekanta
med vedatidens litteratur. Där och endast där voro
accenterna angifna i våra handskrifter och blefvo förklarade för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
