Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Mannen, som var älskad, novell af Robert Hichens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
799
icke hade tid för sådant nonsens. Ja icke kunde man
kalla James romanesk! Kall och lugn och med nerver
af stål, hängaf han sig helt och hållet åt arbetet. Därför
blef jag högeligen förvånad öfver att en afton, då jag
besökte honom i hans bostad vid Hyde Park Place, finna
honom sittande sysslolös framför elden. Han sprang
häftigt upp vid mitt inträde och vände sig om.
“Ah“, sade han, “är det du? Kom in.“
Jag tyckte att han såg trött ut och sade honom det.
“Jag har sofvit illa“, sade han kort.
“Sysselsatt med att tänka öfver den föreläsning du
skall hålla i Paris nästa vecka“, frågade jag.
“Nej“, svarade han, “det är redan arrangeradt. Jag
kan läsa upp den från början till slut för dig nu om du
vill. Sitt ned.“
Jag satte mig och han gjorde detsamma. Utan att
säga ett ord stirrade han tankfull in i elden. Jag gissade,
att han var någon ny upptäckt på spåren och ville icke
störa honom. Tigande^ tände jag min pipa och började
röka.
Plötsligt såg han upp och sade:
“Säg mig, tror du jag är en tilldragande man?“
En sådan fråga från honom förvånade mig. Det var
så fullkomligt olikt honom.
“I himmelens namn“, utropade jag och gick fram till
honom. “Hvad kan föranleda dig till att göra en sådan
fråga? Menar du tilldragande för kvinnor?“
“Det är just det jag icke vet.“ Han fortfor att stirra
in i elden.
“Vet du icke?“
“Vänta — låt oss säga, tror du att det finnes något
hos mig, som kan draga en mänsklig varelse eller ett djur
alldeles oemotståndligt till mig?“
“Antingen du vill eller ej?“
“Ja visst —- eller, nej, låt oss alldeles bestämdt säga
att jag icke vill det.“
Jag bet mig i läpparna.
“Det är ju möjligt, naturligtvis“, sade jag efter ett
ögonblicks besinnande.
“Jag kan mycket väl förstå att kvinnor springa efter
dig. Ditt stora namn, ditt rykte —“
“Ja, ja“, afbröt han irriterad. “Jag vet allt det där,
jag vet.“
Han med sina stora händer, dessa händer, hvilka kunde
utföra så ömtåliga arbeten och hans panna lade sig i djupa veck.
“Jag inbillar mig att det måste vara högst oangenämt
att vara i ropet — är det icke det brukliga uttrycket — eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
