Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Mannen, som var älskad, novell af Robert Hichens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8oo
att blifva så där omtyckt af någonting som man afskyr“,
fortsatte han och vändande sig om i stolen blickade han mig
rakt i ansiktet.
“Någonting?u utropade jag.
“Nåja — någon då! ’Jag tycker det icke skulle kunna
finnas något obehagligare. “
Jag skrattade sakta.
“Somliga män skulle hellre vilja att djäfvulen sprang
efter dem än att de blefvo alldeles förbisedda44, sade jag.
James nickade samtyckande.
“Jag vet verkligen icke alls hur jag skall förklara det44,
sade han, “men jag skall tala om allt till punkt och pricka
och sedan får du draga dina slutsatser. För omkring en
vecka sedan — det var på aftonen efter en dag af ganska
ansträngande arbete — öppnade jag tamburdörren för ett
ögonblick för att inandas den friska kvällsluften. Utan
att sätta på mig hvarken hatt eller rock stannade jag på
tröskeln som jag var. Mina tankar voro ännu sysselsatta
med det arbete jag nyss slutat. Det var en ganska mörk natt.
Klockan kunde vara omkring 11 eller kanske en kvart
öfver. Jag stod och såg bort öfver till Parken och
upptäckte då en figur sittande på en bänk med ryggen vänd
åt mig. Jag kunde se personen — om det nu var en
person — genom gallerverket.
“Om det var en person?44 afbröt jag.
“Lugna dig ett ögonblick. Jag säger om, emedan det
var alldeles för mörkt för mig att med bestämdhet kunna
urskilja något. Jag endast såg ett svart föremål på
bänken, ungefär i jämnhöjd med bänkens ryggstöd. Jag
kunde omöjligt säga om det var en man, en kvinna eller ett
barn. Men något var det och jag fann mig själf djupt
försjunken i betraktande af detta något.44
“Oh!“
“Så småningom märkte jag att äfven mina tankar allt
mer drogos till föremålet på bänken. Jag började att
undra, först hvad det kunde göra därborta, sedan hvad
dess tankar voro och till sist hur det såg ut.44
“Någon tiggare som fallit i sömn på soffan,
förmodar jag.44
“Ja, så sade jag också till mig själf. Likväl blef jag
allt mer och mer intresserad af detta föremål, så intresserad
att jag till slut tog min hatt och begaf mig tvärs öfver
vägen för att gå in i Parken och betrakta det på närmare
håll. Som du vet är det en grind nästan alldeles midt
emot mitt hus. Jag gick öfver vägen, in genom den smala
grinden och rakt fram till bänken, men där fanns ingen
— den var tom.44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
