Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Mannen, som var älskad, novell af Robert Hichens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
802
Han talade fullkomligt allvarligt. Jag såg honom i
ansiktet och hans ögon.
“Nej", sade han liksom svar på en fråga, “jag är
fullkomligt redig, det försäkrar jag dig. Hela saken synes
mig lika otrolig som den synes dig; men som du vet
disputerar jag aldrig mot fakta — huru underliga de än må
tyckas — jag försöker blott undersöka dem i grunden.
Jag har redan rådfrågat en läkare och blifvit förklarad
fullkomligt frisk. “
Han gjorde en paus, som om han väntade att jag skulle
säga något, men jag teg. Jag anade, att han hade ännu
mer att säga, och jag hade rätt.
“Hela kvällen plågades jag af den känslan att någon
smugit sig in i huset och fortfarande fans kvar där“,
fortsatte han, “och denna min öfvertygelse växte. Jag gick
till sängs som vanligt och alldeles tvärt emot hvad jag
väntat mig, sof jag lika godt som någonsin. Men genast
jag vaknade om morgonen, hade jag åter denna känsla af
att mitt hushåll blifvit inkräktadt af någon. “
“Får jag afbryta dig för ett ögonblick? Hur kunde
du känna det?“
“Det var liksom en inre förnimmelse hos mig. Jag
kan blott säga, att jag var fullkomligt öfvertygad om att
en ny person kommit in i mitt hus.“
“Det är högst märkvärdigt44, anmärkte jag.
“Ja visst, när jag kom ned till frukosten den där
morgonen, betraktade jag skarpt tjänarnes ansikten. De
voro lika lugna $om vanligt. Det var tydligt att de icke
på något sätt blifvit oroade. Efter frukosten satte jag
mig genast ned att arbeta, men hela tiden förföljde mig
den tanken att ett främmande element smugit sig in i mitt
hem. Icke desto mindre arbetade jag i flere timmar,
väntande på att något skulle inträffa, som kunde skingra det
mystiska mörker, hvilket omgaf denna händelse.
Efter slutadt arbete gick jag ut för att hålla en
föreläsning. Jag tog min rock och hatt, öppnade dörren och
trädde ut på trottoaren. Genast lämnade mig den där
känslan af att vara förföljd, och det fastän jag nu befann
mig på gatan omgifven af människor. Jag drog den
slutsatsen att varelsen i mitt hus således måste tänka på mig,
ja, till och med spionera på mig.
“Det är ju som en spökhistoria44, kunde jag icke hindra
mig från att utropa.
“Jag börjar nästan på att tro detsamma", sade James
dystert, “jag börjar på att tro det nu, fastän jag icke
trodde det då. Jag var alldeles förvirrad, men tillika ifrigt
intresserad, någon rädsla kände jag alls icke. Jag höll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
