Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Mannen, som var älskad, novell af Robert Hichens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8o6
“Om den ville hata mig“, utropade han en dag. “Det
skulle jag kunna bära. Om den ville anfalla mig, om
den ville göra mig något ondt, då skulle jag blifva en
man igen, jag skulle blifva tvingad att möta den —
att strida. Men denna kärlek — denna ohyggliga
omsorg om mig — denna tillbedjan, hvilken den egnar mig,
jag kan icke bära det. Hvad vill denna varelse mig? Hvad
begär den af mig? Den smyger sig intill mig, den lutar’
sig mot mig. Jag känner dess vidrörande darra kring
mitt hjärta, som om den ville räkna mina pulsslag,
utfundera mina innersta tankar. Intet får jag behålla för mig
själf. “ Han reste sig upprörd. “Jag kan icke draga mig undan,
jag kan icke få vara ensam, obevakad eller fri från denna
varelse ens för en enda kort sekund, Fennrick, det dödar
mig, det dödar mig.“ Och han sjönk utmattad tillbak i stolen.
Jag ville lugna honom, jag försökte tala förstånd med
honom; men jag började förstå att det var gagnlöst, och jag
förstod också att dessa hans sista ord skulle allt för snart blifva
verklighet. Det var omöjligt att vara tillsammans med och
se honom, utan att förstå att han var döende. Såvida icke
denna varelse — om den ens verkligen existerade — kunde
fördrifvas, eller om den icke fanns James’ tro därpå, i
annat fall skulle hans dagar snart vara räknade. Jag bråkade
min hjärna för att uttänka någon plan, som kunde
återställa min stackars vän, men förgäfves! Jag kunde blott
sitta vid hans sida och iakttaga det förskräckta uttrycket
i hans ögon blifva allt mera förfäradt dag från dag, den
vaxlika blekheten på hans kinder tilltaga och till slut
liknade han mera ett lik stämpladt med ett ohyggligt uttryck
af fasa, än en människa, som lefde, andades och tänkte.
Slutligen tycktes hans lif blott hänga på en skör tråd, och
jag anade att snart skulle denna mystiska tragedi nå sitt
slut och stackars James vara utom räckhåll för denna
tillbedjan, hvilken höll på att mörda honom.
En varm afton på försommaren satt jag bredvid hans
soffa. Han ville alltid blifva påklädd och lagd på soffan
i sitt arbetsrum. Klockan var nära tolf, men James kunde
likväl icke sofva, och jag hade liksom en känsla af, att om
jag nu lämnade honom för att själf gå och lägga mig,
skulle jag aldrig mer få se honom lefvande. Jag försökte
läsa en bok, under att James som vanligt låg och stirrade
omkring sig med vilda oroliga blickar, ungefär som en
blind, hvilken är besatt af den tron att han genom sina
egna ihärdiga ansträngningar skall kunna återvinna synen.
Jag visste så väl att han försökte genomtränga det
osynligas slöja och få kännedom om detta väsen, som älskade
honom till hans fördärf. Jag vände sakta bladen i boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
