Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Mannen, som var älskad, novell af Robert Hichens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8o$
vös och olycklig ut, att jag greps af medlidande. Jag
uttryckte också mitt deltagande, men han afklippte mig;
genast.
“Jag vet, jag vet“, sade han, “den här Paris-historien —“
han afbröt sig.
“Du borde aldrig ha rest dit“, sade jag, “du var
icke stark nog.“
“Jag var fullkomligt stark nog“, invände han. “Det
var blott detta osynliga väsen, som förföljde mig.“
Jag började känna mig öfvertygad om, att stackars James’
hjärna måste vara förvirrad; och likväl fanns det intet hos
honom, som antydde vansinne — intet utom just dessa
upprepade berättelser om tillvaron af detta väsen, denna
varelse, som ständigt förföljde honom.
Han vred och vände sig i stolen och sade slutligen
i en hopplös undergifven ton:
“Fennrick, denna varelse — hvem det än vara må -—
älskar mig. Som en hund, en slaf eller en mänsklig
varelse, det kan jag icke säga och bryr mig ej häller därom.
Arten af dess kärlek känner jag icke och det angår mig ej
heller. Hvad som angår mig är att denna varelse har
åter-vändt med mig hit, att den icke vill lämna mig och att“,
han utstötte ett fasans skri, “att nu, som jag sitter här,
smyger den sig intill mig, den söker att ställa sig in hos
mig som ett djur eller en lismare eller som en kvinna,
hvilken man slagit, och som likväl smeker den råe, hvilken
misshandlat henne. Människa, människa, kan du icke känna
att den är här?“
“Nej“, svarade jag.
Fastän mina nerver voro mycket öfverretade genom
James’ historier, hade jag likväl icke den ringaste
förnimmelse af att en tredje person fanns i rummet.
Hans helsa blef sämre dag för dag. Han led icke af
någon kroppslig sjukdom. Doktorerna stodo rådlösa (jag
envisades att tillkalla dem trots James’ ihärdiga protester).
Hans släktingar voro förtviflade; jag, endast jag visste att
mannen var sjuk och att han faktiskt höll på att dö af
förskräckelse. Medvetandet om denna varelse — inbillad
eller icke — då trodde jag det vara inbillning — höll rent
af på att döda honom. Han kunde hvarken äta eller sofva
och dvaldes i ett tillstånd af ständig oro, och för hvar dag
som gick blef han allt magrare och blekare. Hans
nervsystem var fullkomligt förstördt och mot slutet skrek han
högt af rädsla, om han för ögonblick blef lämnad ensam.
Och likväl — ända in i det sista vidhöll han, att denna varelse,
som kommit in i hans hus, icke menade honom något ondt,
utan tvärtom slöt sig till honom i kärlek och hängifvenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
