Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Till Melankolien, efter Friedrich Nietzsche af Albert Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
809
CiU ^Melankolien.
Efter Friedrich Nietzsche.
Värdes, Melankoli, förläta, det
jag pennan hvässar att din höghet prisa
och med en stock till stol, till hakstöd knät
i eremitisk stil mig vägar visa.
Sä tidt du säg mig sitta sjunken hän,
ja än i g är vid morgonsolens sträle:
I dalen höjde gamen tystna skrän —
han tog mig väl för äteln pä en päle!
Misstag, min vilda fägel, änskönt kvar
jag satt, som ätel pä en päle stucken!
Du säg ej blicken, hvilken stolt och klar
än hvälfde fram och äter, glädjedrucken.
Om icke han i höjden sköt med dig,
men död för fjärran molnhaf tycktes vara,
han sjönk sä mycket djupare i sig
att varats afgrund blixtrande förklara.
Sä satt jag tidt i ödsligt grubbleri
likt offrande barbarer oskönt hukad
kringsväfvad utaf dig, Melankoli,
botgörare förr än min kraft var brukad!
Här hörde jag allt medan gamen skrek
och jorden skalf af rullande laviner,
dig tala till mig utan mänskosvek,
sannfärdig, men med gruffgt stränga miner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
