Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Några böcker af Rudyard Kipling, anmälda af Anna Toll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
813
Denna blandning af det muntrande, det rörande och
det förskräckande når sin höjdpunkt i »Mannen som ville
bli kung». Två sällsamma individer, hvarken tiggare eller
röfvare, men helt visst två galgfåglar, företaga sig det
besatta upptåget att draga långt upp i bergen bland okända
afghanstammar, elär de utgifva sig för högre väsen och genom
förslagenhet och djärfhet bringa det därhän, att de vilda
bergfolken böja sig under deras herravälde, hvarpå de båda
stallbröderna dela makten sinsemellan så, att den som har bästa
hufvudet öfvertar lagstiftningen och religionen, och den som
har starkaste armen sköter de lägre och gröfre
regentsysslor-na. Det går med glans en tid, så länge de afhålla sig från
att kasta sina blickar på kvinnorna. Men detta lyckas icke
i längden och så tar hela härligheten en ända med
förskräckelse. Infödingarne upptäcka att de blott äro ett par vanliga
dödliga och hämnas bedrägeriet med de hiskligaste marter.
Till sist återkommer han, som var armen, efter att hafva varit
korsfäst — kommer halfblind och slö hasande sig fram till
civiliserade trakter och hamnar en natt på en
tidningsredaktion, där han för författaren berättar hvilka öden de varit
utsatta för och under sin berättelse — som i förbigående
sagt är ett mästerstycke af röra — skakar fram ur en
tagelpåse sin aflifvade kamrats afhuggna förtorkade hufvud, som
ännu alltjämt bär den gyllne kungaringen om pannan.
Berättelsen har en grandios vildhet öfver sig och torde
höra till det bästa Kipling frambragt. Storslagna i sitt dystra
patos äro äfven de om hat och hämnd diktade historier, där
författaren låter på ett eller annat sätt förorättade hinduer
uppträda och förtälja sina öden. Med hvilken glöd brinna
icke lidelserna i den så blodigt orättvist behandlade Durga
Dass i »Tvillingarna» (»Mannen som ville bli kung») och ännu
mer i berättaren i »Dray wara yow dee» (»Wi Willi Winki»),
han som skurit halsen af sin otrogna hustru och sedan
förföljer hennes älskare från stad till stad för att taga hans lif;
huru lefvande är ej den lifsfarliga situationen i »Högflod»
(»Wi Willi Winki») skildrad af hjälten i äfventyret, och
hvilken komisk ömklig figur är ej den arme tjufstrykern i
»Thanan vid Howli» (»Mannen som ville bli kung»). I samma
samling som den sistnämnda finnas äfven två icke så litet elaka
historier — »Dana Da’s tjänsteande», en smittande munter och
bitande satir öfver de moderna religionsstiftarne, samt »Dungaras
dom», ett lika skarpt som roligt förlöjligande af den indiska
hednamissionens verksamhet.
Kipling har sett kriget på nära håll och han skildrar det
äfven ypperligt. Siaktningens blinda mod, segerns stolthet,
reträttens nesa, revanchens förbittrade grymhet, som icke
skonar något, allt sätter han oss i rapport med. Det är icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
