Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Operetten, af Max. Harden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8:7
män och utländingar. Dä i juli 1867 den fasansfulla
underrättelsen kom om Maximilians af Mexiko död, trupprevyn blef
instäld och Bois de Boulogne blef tom och Henri Rochefort
utbytte narrkåpan, hvarmed han eljest visade sig för Figaros
läsare, mot sorgfloret, surrade dock de Offenbachska
cancan-melodierna genom den af klagande koraler fördystrade luften
och massan trängde sig kring teatrarnas biljettkontor för att
lyssna till råttfångarens bedårande pipa. De njutningslystna
behöfde icke söka länge: Offenbachs musik beherskade
scenen och det fans utom de subventionerade scenerna knappast
en teater, som kunde undvara detta det starkaste och säkraste
attraktionsmedlet. I den heta sommartäflan om publikens
gunst segrade då Storhertiginnan af Gerolstein, emedan hon
var det yngsta, ännu okända barnet af mästarens oförsynta
konst, och emedan den klaraste stjernan kastade sin erotiska
glans öfver henne: Hortense Schneider, den vackra oblyga
sångerskan och synderskan, som hörde till utställningens fala
sevärdheter, som åtråddes af nästan alla potentater, prinsar,
storfurstar och storbankirer och förhyrdes för korta
herdestunder och därför på boulevarden erhöll binamnet »passage
des pr incest. Schneider hade som Sköna Helena tre år förut
lockat massorna till Variétés, nu verkade charmen af hennes
kropp och spel, som understöddes af en omsorgsfullt skolad
smekande röst i den förälskade storhertiginnans ömtåliga roll
och skulle snart göra vidare effekt som Boulette och Perichole.
Och dock var scenens drottning Hortense endast ett verktyg
för hexmästaren från Köln, som vid Paris konservatorium
gjort allvarliga studier och sedan — man måste skratta när
man tänker därpå — i Molieres vördnadsvärda hus en tid
fört taktpinnen och 1855 öfvertagit Bouffes. De tolf år, som
lågo däremellan, hade i den snabbaste marschtakt fört honom
från seger till seger, han hade snart måst hyra en större
teater, hade dragit som en triumfator öfver den europeiska
kontinenten och stod nu då utställningen öppnades, pä
höjden af sitt rykte. Det var en apoteos: direktörerna
knäböjde för honom och utbådo sig gnällande hans nyaste, hans
nästa, hans näst nästa verk, kritiken band dagligen kransar
åt honom, furstar skänkte honom sin ynnest, publiken vände
alla andra dramatiska genrer ryggen och hyllade förtjust
endast Offenbachs genre, operetten.
Hur uppkom denna oerhörda bedöfvande framgång, detta
teatertyranni af en tysk jude, som i Paris kunde bygga upp
ett världsherravälde. Zola har förskräckligt förargat sig
öfver Offenbachs segrar, fördömt operetten som en offentlig
fiende och som ett elakt djur, som man borde passa på och
strypa bakom sufflörluckan, men han har ej tydligt insett
orsaken till segern. Han luktade sig nästan till den, när han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
